husbondevälde, målsmannadöme, giftomannaskap och förmynderskap öfver alla till familjen hörande äldre och yngre medlemmar, öfver såväl frie som trälar. Att bryta den patriarkala familjen genom skifte var ursprungligen förbjudet.[1] Emancipation af enskilda medlemmar kunde däremot ske med husfaderns medgifvande. Därvid berodde det dock på husfadern, huru mycket gods den, som sålunda utflyttade, finge medföra såsom grundstomme för eget bo.[2]
Att den forntida ätten icke var en utvidgad familj utan ett antal familjer bestyrkes dels däraf, att det i Gotlandslagen ofta förekommande uttrycket »allir lyþir» såsom beteckning för hela folket är en pluralform för »lyd», som på norska betyder familj,[3] dels ock däraf, att den danske historieskrifvaren Saxo betecknar ättsamhällena på Jutland med »familiis propinqvitatis serie cohærentibus.»
Hvarje samhälle genomkorsas dels af sociala dels af individuella krafter. De förra verka för samhällets, de senare för individens existens.
Uti ättstaten representerades de individuella krafterna endast af de patriarkala familjernas ställföreträdare – husfäderna. Endast de voro »sui juris». Alla andra voro mer eller mindre rättslösa.
De sociala krafterna däremot representerades af religion, agnatisk skyldskap samt gemensam borgerlig och politisk rätt.
Viktigast af dem är religionen. Liksom Fustel de Coulanges[4] för de antika folkens del, har Benjamin Kidd[5] för de moderna starkt betonat den »suprarationella» faktorns betydelse för ett samhälles organisation och lif.
Likasom andra folk i sin barndomsperiod hafva våra förfäder ursprungligen icke haft någon annan religion än tron på och dyrkan af fädernas andar. Grunddragen i denna troslära äro, att den dödes ande allt framgent i förening med kroppen dväljes i sina efterkommandes omedelbara närhet, att han fortfarande för en med jordelifvet likartad tillvaro, samt att han beskyddar sina efterkommande för allt ondt eller bringar öfver