undergått förändring i den riktning, att berörda rätt skulle förvandlats från en regalrätt till en höghetsrätt och att, hvad grufregalet angår, väg banats för denna förändring genom 1723 års grufvelagstiftning, hvilken påstås hafva afskurit »möjligligheten af regalrättens begagnande efter dess egentliga ändamål».[1]
Häremot anmärka vi till en början, att vid angifvandet af en rättighets karaktär det icke torde vara nog att hänvisa till den på hvarje tid förhärskande subjektiva uppfattningen af densamma, utan att den i första hand måste bedömas efter objektiva och allmängiltiga grunder. Icke torde man väl med fog kunna påstå, att statens gamla rätt till grundränta af viss jord väsentligen förändrat karaktär, därför att man i senaste tid benämnt densamma grundskatt.
Dessutom förtjänar påpekas, att den förändring, som år 1723 infördes, i själfva verket icke torde hafva varit så genomgripande, som man på flera håll älskar att framhålla. Långt ifrån att grufregalet då afskaffades, förutsätter tvärtom 1723 års K. F. och Plak. dess fortsatta tillvaro. Ja, än mer, lagstiftaren säger själf i berörda författning, att han med densamma endast afser att »confirmera och stadfästa de förra ofvannämnde och flera i detta mål utgångne Privilegier och hälsosamma Förordningar» samt till »hvars och ens desto större säkerhet och bättre underrättelse, efter närvarande tiders beskaffenhet, densamma ytterligare at förklara, och med än flera förmåner at tilöka». Författningens uppgift var alltså icke att införa några nya grundprinciper inom grufverätten, utan endast att förklara och modifiera redan varande rätt.
Och för att förklara de förändringar, som verkligen gjordes, är det alldeles onödigt att hänvisa till regalrättens »egentliga ändamål». Afser man nämligen med regal endast en näring, hvars bedrifvande uteslutande tillkommer staten, så har ett bergsregal aldrig förekommit i Sverige lika litet som i Tyskland.
Under 1500- och 1600-talen, för hvilken tid man i öfrigt aldrig bestridt grufregalets tillvaro, begagnade kronan sin rätt efter förekommande omständigheter. Dels dref hon bergsbruk för egen räkning, dels öfverlämnade hon det under form af special-privilegium åt bestämda enskilda personer, dels under
- ↑ Hammarskjöld a. a. s. 51.
