måste anses innehålla det villkor, att i förra fallet inmutaren förpliktas tåla jordägarens andelsrätt i grufföretaget, och att i senare fallet koncessionsinnehafvaren förpliktas betala till honom en viss afgift.
Men härigenom grundar sig äfven berörda jordägares rättigheter på en förläning eller upplåtelse, låt vara på indirekt sätt, af staten.[1]
Ytterligare må anföras, att den årsafgift, som grufägaren i st. f. fullgörande af föreskrifven arbetsskyldighet enligt § 41 af grufvestadgan får betala till kronan och jordägaren, med nödvändighet förutsätter ett bergsregal. Härom skrifver presidenten H. Forssell i en till lagutskottets utlåtande n:r 37 vid 1884 års riksdag fogad reservation: »Man kan svårligen till stöd för detta lagbud åberopa annan grund än att kronan har något slags rätt till den malm, som jorden gömmer under enskild jordägares mark. Godkännes förslaget i denna del, hafva således 19:de seklets lagstiftare infört bergsregalet i allmän lag».[2]
Härjämte må anföras, att sönad grufva icke tillfaller jordägaren utan anses »lika med fritt och oinmutadt fält» samt är fortfarande i stadgad ordning föremål för ny inmutning och ny utmålsläggning.[3]
Liknande förhållande äger rum å koncessionsområde.[4]
Slutligen vilja vi till ytterligare bestyrkande af bergsregalets befintlighet påpeka, att ett bergsregal under 1500- och 1600-talen faktiskt förefunnits, att detta bergsregal genom 1723 års författning icke blifvit afskaffadt utan endast förklaradt, utveckladt och modifieradt, att ännu i dag gällande lagstiftning, hvad inmutningsrätt angår, väsentligen hvilar på den år 1723 lagda grunden, samt att nu gällande lagstiftning ang.
- ↑ Kungl. Prop. n:r 2. Högsta Domstolens Prot. d. 13 maj 1881 § 1.
Justitierådet Östergren anförde: »Så länge man ej lyckats bortresonera
befintligheten af Kronans öfverhöghetsrätt till bergverken, måste jämväl
jordäganderätten till grufvor härledas från öfverlåtelse af Kronan. Den har
således icke bättre grund än inmutningsrätten.»
Rabenius a. a. s. 38 o. 52. - ↑ Hammarskjöld a. a. s. 55 har visserligen sökt bortförklara detta. Men vare sig grunden för afgiftens erläggande är den ena eller den andra, är det dock faktiskt, att den skall betalas till kronan och jordägaren och måste alltså vara till hela sitt belopp af enahanda karaktär. Och då den enskilde icke kan hafva någon på höghetsrätt beroende rätt till skatt af annan enskild, måste afgiften vara af privat-rättslig natur.
- ↑ Gr. St. §§ 48, 21 o. 51, 1855 års Gr. St. §§ 50–51, 1884. Kungl. Prop. n:r 2 s. 32–33.
- ↑ Stenk. L. § 32.
