dithörande rättsregler till ledning ja, t. o. m. till mönster. Men detta är en förebråelse mot grufvelagstiftningen, som denna väl får dela med mycken annan lagstiftning, icke minst i vår tid, utan att därför vara sämre för det.
I hvilket fall som helst kan någon med det rent yttre uppkomstsättet förenad omständighet icke förringa det faktum, att grufregalet i vår rätt existerat och tillämpats.
Hufvudsaken är, att ett behof uti samhället förefunnits af innehåll, att tillgodogörandet af i jorden gömda skatter blefve tillgängligt för menige man, oberoende af jordägaren, samt att detta behof verkligen blifvit tillfredsställdt.
Det är just denna omständighet, som ock Gustaf Vasa sätter i förgrunden vid sin lagstiftning på berörda område. Han säger icke,[1] att alla malmberg i Sverige skulle »ljide till Sverigis Crone», på det kronan skulle kunna utöfva malmbrytningen i fiskaliskt intresse eller på det kronan i första hand skulle få »skatt och rättighet», utan han säger, att några vilja slå under sig flera grufvor, än de förmå bruka, samt att, till följd däraf att malmbergen är ett regal, »wele Wij icke effterlate, att någre Bergzmän eller Bönder, skole hägne vnder sich för:ne Wåre och Cronones iernberg vtann at bergzbrukningen skall ware frij och öpenn så wäll för fattige som för rijke och att alla obehindrede Cronones iernberg bruke skole».
Det är sträfvan att förhindra några få i samhället att underlägga sig mera grufvor, än de förmå att bruka, samt att lämna rätt öppen för alla samhällets medlemmar, »så wäll för fattige som för rijke», att i mån af förmåga tillgodogöra sig landets naturliga förmåner, som utgör själfva hjärtpunkten i den store landsfaderns visa grufvelagstiftning.
Härjämte vilja vi påpeka, att, såsom förut redan sagts, rätten till grufbrytning i medeltidens förbundsstat var en allmänningsrätt, beroende på de medeltida staternas äganderätt till djupområdet, hvadan hela rikets bergsregal eller bergsallmänning endast var en naturlig följd af förbundsstatens öfvergång till helstaten.
Det faktum, att konungen ofta reglerade och distribuerade grufbrytningsrätten, bevisade icke, att konungen hade äganderätt till djupområdet, utan att han på de särskilda småstaternas
- ↑ K. Br. till bergsmännen på Nora skoga d. 27 mars 1551.
