På allra senaste tiden har nästan hela vattenrätten varit föremål för ny lagstiftning. På ett i hög grad erkännansvärdt sätt har man därvid så mycket, som nutidens mera utvecklade förhållanden medgifvit, anslutit sig till den nationella och nedärfda rättsordningen i ämnet.[1] Däremot har man icke, såsom önskligt vore, sammanfört vattenrättens bestämmelser uti en enda lag utan söndersplittrat desamma på flera olika lagar. De förnämsta af dessa äro Kungl. förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund, Kungl. förordningen om allmän farled, Kungl. förordningen om allmän flottled och Kungl. förordningen om tillägg till förordningen d. 14 april 1866 ang. jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, samtliga af d. 30 dec. 1880, lag om dikning och annan afledning af vatten d. 20 juni 1879, K. kung. ang. vissa villkor för tillstånd från det allmännas sida till vattenafledning m. m. d. 31 dec. 1879 samt lag om rätt till fiske den 27 juni 1896.
Efter inre grunder sönderfaller vattenrätten i tvenne hufvuddelar, den defensiva och den lukrativa.
Med den förra förstår man de lagbud, som hafva till föremål undanrödjande af de skadliga verkningar eller hinder emot jords odling, hvilka vållas af vattensamlingar på eller nära intill jordytan. Med den senare åter de rättsbestämmelser, som afse vattnets tillgodogörande för allmänt eller enskildt nyttiga syften.[2]
Vi hafva förut uppdelat hela landets massa uti ett djupområde, ett vattenområde och ett ytområde samt underordnat dem alla under det gemensamma begreppet jord. Att härvid landets fasta massa, dess yt- och djupområde, kan kallas jord torde vara tämligen naturligt. Men att däremot ett vattenområde också kan kallas »jord», torde däremot behöfva någon förklaring. För det vanliga föreställningssättet äro ju vatten och jord af mycket olika natur. De gamle uppfattade dem såsom tvenne af världens grundämnen. Ej heller synes den rättsliga uppfattningen hafva intagit en fullt klar ståndpunkt vid bedömande af vattenområdenas rättsliga ställning. Särskildt framstår detta vid angifvande af beskaffenheten af den rätt, hvarmed någon äger förfoga öfver vatten. Det talas sålunda i ungefär samma betydelse om både äganderätt och nyttjanderätt till vatten.[3]
