till land, likasom å andra sidan ett landområde kan genom uppdämning, dikning, kanalbyggnad, vattendrags genombrott i ny fåra m. m. förvandlas till vattenområde. Området i fråga undergår härigenom ingen förändring med hänsyn till äganderätten. Den, som förut ägde vattenområdet, äger jämväl efter förändringen det nyvunna landområdet och tvärtom. I ena som i andra fallet är rättsobjektet fast egendom.[1]
Sättet för gränsbestämningen af ett vattenområde afviker väsentligen icke från det för fastigheter vanliga. Fastigheter kunna icke skiljas från hvarandra genom verklig delning, »utan genom skiljelinjer, dem man i föreställningen tänker sig likasom dragna öfver jordytan och hvilka man utmärker med bestämda märken vid hvarje vändning i linjen och äfven mellan tvenne sådana, där detta behöfves för bevarandet af uppfattningen af linjens rätta sträckning.»[2] Endast i det fallet är förfarandet i fråga om vattenområdet olika med yt- och djupområdet, att gränserna tänkas dragna icke öfver jordytan utan öfver vattenytan.
Efter dessa inledande betraktelser vilja vi till en början uppdraga gränserna mellan å ena sidan statens och å andra sidan enskildes andelar i vattenområdet. Det förra är en allmänning; det senare är föremål för den privata vattenrätten.
Härvid torde genast böra utsägas, att gällande lagar och författningar ingalunda direkt tala om att staten har äganderätt till den eller den delen af vattenområdet, utan endast innehålla ang. förfoganderätten till vissa områden rättsregler, som med nödvändighet måste antagas hvila på förutsättningen af en statens äganderätt till i fråga varande område.
Vi vända oss till en början till kustvatten- eller saltsjöområdena.
Redan förut är det sagdt, att dessa sträcka sig rundt om hela Sveriges kust från Torne älfs mynning till Bohusläns nordliga gräns, hvarjämte det äfven omfattar kustvattenområdet omkring ön Gotland.
Huru nu bestämma gränserna för detta område?
