eller den linje, som drages genom de punkter, där stadigt djup af 2 meter vidtager, skall dragas »invid stranden» af fasta landet eller af de öar, där jordegendomarnas bolstad äro belägna, så att denna linje icke får räknas från t. ex. enstaka holmar eller skär, som till äfventyrs ligga utanför fastlandets eller hufvudöns strand.
I ordning följer att bestämma statens vattenområde.
Detta sträcker sig som ett bredt band utanför det privata vattenområdet.
Angående detta är stadgadt i fråga om jakt: »I skärgård på klippor och skär, som ej lyda till visst hemman, samt ute på öppna hafvet vare jakten – – tills vidare fri för hvarje svensk man»,[1] och i fråga om fiske: »I öppna hafvet – – – samt i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehafvas, äge hvarje svensk undersåte rätt att fiska.»[2]
Härigenom är alltså en allmän tillåtelse gifven för hvarje svensk man att nyttja och ekonomiskt tillgodogöra sig i fråga varande vattenområden.
Att det här är fråga om ett område, som sträcker sig utanför den privata äganderättens gränser, är otvifvelaktigt. Utom det särskilda regler, enligt hvad förut är sagdt, äro gifna för de enskildes jakt- och fiskerätt inom egen gräns, talar lagens ordasätt med tillräcklig tydlighet för denna mening. Det heter »i öppna hafvet» i motsats till »inomskärs» och »utom skären samt vid i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehafvas». Angående sistnämnda bestämmelse må i öfrigt anmärkas, att skär och holmar å statens vattenområde mycket väl kunna »innehafvas» af visst hemman eller lägenhet, utan att den enskilde innehafvaren därför kan förhindra andra att idka jakt eller fiske på eller invid desamma. Det händer nämligen, att enskilda strandägare för något visst ändamål helt enkelt taga i besittning skär och holmar, som efter hvad förut sagts ligga utom deras ägovälde. Oaktadt besittningstagandet hafva de dock till desamma icke mera rätt än hvilken som helst annan svensk undersåte, för så vidt icke till deras innehaf kommit urminnes häfd, tillstånd af vederbörande myndighet eller dylikt.
