ryssja från sitt ägovälde, måste han därför söka särskildt tillstånd af konungens befallningshafvande, som endast har rätt att bifalla ansökningen, om genom den utsträckta fiskerätten icke därigenom men tillskyndas annan fiskande.[1]
Om vidare svensk undersåte, hvilken som helst, vill utsätta sådan fast fiskeredskap, som ofvan är nämnd, uti allmänningsområdet, måste han därtill utverka sig särskild tillåtelse af konungen.[2]
Härmed sammanhänger ock den bestämmelsen, att om fiskeriidkare vill å kronan, inom allmänningsområdet, tillhöriga skär och holmar »erhålla upplåtelse af mark för uppförande af boningshus, byggnad af fartyg samt förfärdigande af kärl och redskap», måste han dertill utverka sig tillstånd af konungens befallningshafvande.[3]
Vända vi oss nu till insjöområdet, lyder hufvudregeln angående fiskerätten sålunda: »Uti insjöar – – nyttje strandägare, utan intrång af annan, fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör, eller eljest till dess ägor hörer.»[4]
Härvid bör dock göras skillnad emellan mindre och större insjöar.
Uti de förra bestämmes, i brist på andra regler, de enskildes vattenrätt i enlighet med ofvan anförda regel i Jordabalken 12 kap. 4 §, men uti de senare däremot på samma sätt, som förut är sagdt ang. uppdragande af enskildes vattengräns uti saltvattenområdet vid öppen hafsstrand.
De delar af större insjöar, som icke anses tillhöra enskildas vattenområden, äro i regel allmänning och ägas af staten, och gälla för deras nyttjande samma regler som för statens allmänningsområde i saltsjön.
Samma skäl, som talade för en statens äganderätt till det yttre saltsjöområdet, äro i fråga om insjöar i lika måtto för handen.
Öfvergå vi ändtligen till de områden, som bestå af rinnande vatten, och söka uppdraga gränsen emellan enskildes och statens rätt till desamma, finna vi först, att de enskildes fiskerätt är på samma sätt bestämd, som hvad förut anförts ang. insjöar, d. v. s. har samma omfång som själfva ägoväldet.
