Äfven här hafva vi således att först besvara den frågan: Huru långt sträcker sig den enskilda äganderätten i rinnande vatten?
För detta fall hafva vi likasom i fråga om insjöar en allmän hufvudregel i ofvan åberopade lagställe af 12 kap. 4 § Jordabalken så lydande: »är å – – sidolångs byar emellan; ägen då halft hvardera».
Häraf ser det således ut, som om något rum ej skulle finnas för statens äganderätt till rinnande vatten. Detta torde dock ej vara förhållandet, Det anförda stadgandet är endast, som sagdt, en allmän regel, som begränsas af ett viktigt undantag.
Ofvan anförda lagställe hänvisar själft därpå, då det heter: »om Kungsådra i sjöar och strömmar urskils i Byggninga Balken».
Det är alltså till reglerna för kungsådra, som statens rätt till rinnande vatten ansluter sig.
Kungsådra är en närmare bestämd del af vissa älfvar, åar och strömmar, som ej får af enskilda disponeras. Dess uppgift är att förmedla fri fiskegång, fri samfärdsel och fritt vattenlopp.
Enligt nu gällande lag är kungsådran till sitt läge bestämd sålunda, att den »anses framgå i djupaste vattnet till en tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd».[1] Med kännedom af det vanligast förekommande låga vattenståndet, med ledning af t. ex. vattenmärke samt medelst lodning af vattendragets djup är således hvarje kungsådra bestämbar samt möjlig att begränsa och individualisera.
Kungsådra kan alltså vara föremål för äganderätt.
Härvid uppställer sig då själfmant det spörsmålet: Är kungsådra föremål för enskild äganderätt enligt gällande lag?
Ang. de enskildes fiskerätt är stadgadt: »fast eller rörlig fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå, må ej utsättas i kungsådra».[2] Förbudet är absolut. I vattendrag, där kungsådra ej finnes, kan Kon. Bef. gifva lof till utsättande af fast fiskeredskap. Men denna befogenhet äger ej Kon. Bef. i fråga om kungsådra.[3] Den skall vara fullkomligt ostängd. Öfverträdes förbudet, äge den exekutiva myndigheten i orten på ansökan af
