Förbudet att utsätta fiskeredskap gäller alla både strandägare och andra, och då bör väl ock hvad som kan anses vara medgifvet gälla alla och en hvar.
Från praktisk synpunkt kan det väl medföra svårigheter att hafva ett för hvar och en tillgängligt allmänningsfiske i kungsådran och enskild strandägarerätt å ömse sidor. Men härvid behöfva vi icke fästa afseende här, där det gäller ett rent teoretiskt spörsmål.
Men härjämte är det allom och således äfven strandägare förbudet att stänga kungsådra medelst byggnader, vare sig vatten- eller fiskebyggnader.[1]
Där kungsådra af ålder varit, skall den fortfarande lämnas öppen. Öfverträdes förbudet medelst olaga byggning eller dämning, äge öfverexekutor att gifva handräckning »till rättelse i hvad olagligen skett».[2]
För öfvervakande af det allmännas rätt till kungsådra skall Kon. Bef. förordna ombud att närvara, då ärenden afseende nybyggnad eller förändring af damm vid häradsrätten till handläggning företagas.[3]
Slutligen må ock påpekas, att strandägaren ej heller äger rätt att, utan tillstånd af Kon. Bef. eller eventuellt af Kungl. Maj:t, vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom kungsådra förändras till djup och läge.[4]
Då alltså strandägaren hvarken har rätt att utsätta sådan fiskeredskap i kungsådra, som hindrar fiskens fria gång, eller att däri lägga någon som helst byggnad, eller att vidtaga någon annan åtgärd, som kan förändra kungsådras djup och läge, torde det vara alldeles omöjligt att antaga en strandägarens äganderätt till densamma. Huru mycket en äganderätt för vissa fall kan vara inskränkt, måste den dock medföra någon som helst befogenhet.
Visserligen har strandägaren rätt att använda kungsådra för samfärdsel, för flottning och för visst fiske, men dessa befogenheter tillkomma hvarje annan svensk undersåte i lika måtto som strandägaren och kan alltså icke gifva något stöd för en strandägares äganderätt.
