Sedan vi sålunda angifvit gränsen för publik och privat vattenrätt, skola vi något närmare undersöka beskaffenheten af den privata vattenrätten.
Till det ändamålet vilja vi anmärka de inskränkningar, som densamma är underkastad.
Härvid påpeka vi till en början, att »fiske med krok eller ref å djup i yttre skärgården och i hafsbandet äge hvarje svensk undersåte rätt att idka».[1] Ett så beskaffadt fiske är alltså en allmänningsrätt, oberoende af om det är inom eller utom enskildes vattengräns.
Likaså äger hvarje svensk undersåte att idka strömmingsfiske med rörlig redskap längs Norrlands kuster å ställen, »där sådant af ålder varit vanligt». Och detta »äfven vid annans strand, så framt den består af skogsmark eller sten och ej af åker eller äng».[2]
Vidare äger hvar och en rätt att å Västkusten, »där för fångande af hafsfisk, som går till stränderna i stora stim, de fiskande af ålder oklandradt följt fisken efter dess dref och fiskat vid annans strand», fortfarande idka ett så beskaffadt fiske. För detta fall göres ingen skillnad på strandens beskaffenhet.[3]
Jämväl äger hvarje man rätt att allestädes vid öppna hafsstranden och utom skären samt å Västkusten dessutom inomskärs med rörlig redskap utöfva jämväl annat fiske eller agntäkt vid annans strand, för så vidt det af ålder oklandradt bedrifvits.[4]
De fiskande äga t. o. m. rätt att i sist berörda trenne fall använda enskild jordägares strand »för landfäste och sådan tillfällig uppdragning af redskap och båt, som för fiskets utöfvande är af nöden».
Ändtligen må hvarje fiskande mot utgifvande af viss andel i fångsten idka fiske i strandägares å eget vattenområde med kostnad upprensade och upptagna notvarp.[5]
Ofvan berörda inskränkningar gälla saltsjöområdet.
Härmed besläktade inskränkningar finnas också i enskildes vattenrätt uti insjöar och rinnande vatten.
