Att förstfödslorätten i sista hand fällt utslaget i den fornsvenska arfsordningen behöfver kanske något ytterligare bestyrkas. Såsom ett minne häraf kvarstår i G. L. stadgandet om skyldighet för den äldste brodern att i visst fall förestå det gemensamma boet[1] liksom ock rätt, enligt Ö. G. L., för den äldste af bröderna i oskift bo att å boets vägnar sluta giltiga aftal.[2] Såsom orsak till vikingatågen hafva vidare normandiska författare uppgifvit, att husfäderna i de nordiska landen haft för sedvana att af fruktan för öfver-befolkning drifva bort sina unga söner från hemmet och låta en son ärfva fäderne- jorden.[3] Slutligen omtalar Snorre, med hvilka ceremonier »den, som skulle mottaga arfvet» efter konungar eller jarlar, satte sig i besittning af detsamma[4]
I enlighet med grunderna för ofvan beskrifna arfsordning tillträddes mundium öfver en patriarkalisk familj, vare sig den berättigade befann sig inom eller utom samma familj. Häraf inses, att ätten var nära nog helt och hållet förenad genom den agnatiska skyldskapens band, beroende på den förut omtalade nybildningen af familjer. Vi erinra ånyo om Saxos beskrifning af ätterna på Jutland såsom »familiis propinqvitatis serie cohærentibus.»
Religionen, bestående af tron på förfädernas andar, jämte det agnatiska skyldskapsförhållandet stodo tydligen i det innerligaste samband med hvarandra. Ingendera var dock en rent naturlig faktor. Bådadera behöfde stöd af den tredje sociala sammanbindande faktorn, en enhetlig rättsordning. Dennas betydelse såsom grundläggande moment för ättstaten inses lättast, om man betänker, att ättstaten jämväl omfattade andra personer än sådana, som voro med densamma förbundna genom agnatio. Hit äro först och främst att räkna kvinnor, som inkommit i ätten från andra ätter. Mundium öfver dem förvärfvades genom köp.[5] Men härjämte fanns en hel klass af frigifna trälar med sina familjer, som genom s. k. ättledning upptagits såsom själfständiga medlemmar af ätten. Deras samband med ätten var
