Uti den allmänna storskiftesförfattningen af 1804 stadgades det, att om »en eller annan af hvad gemensamheten tillhörde inkräktat fäbodar på flera ställen» skulle han afstå alla de ockuperade fäbodeställena utom ett, för den händelse, att öfriga socknemän vid det allmänna storskiftet skulle komma i saknad af motsvarande förmåner.
Icke kan väl ett sådant stadgande stå tillsammans med antagande af berörda jordområde såsom en res nullius!
Icke ens ockupation med ty åtföljande odling gaf åt odlaren en ovillkorlig äganderätt. Har någon af oskifto, heter det »med vederbörligt tillstånd upptagit och förbättrat kärr, mossar eller annan förut alldeles oduglig mark till åker eller äng», så bör han detsamma eller emot vederlag behålla utom sitt förra byamål. Tillståndet skulle vara tillkommet på sätt då gällande odlingsförfattningar stadgade. Vore däremot odlingen gjord å egenvilligt inkräktad mark, måste han afstå densamma utan ersättning.[1]
Det anförda torde vara nog för att ådagalägga, att det okultiverade landet icke kunde anses såsom en res nullius.
Måhända tillkom det dock sockenmännen såsom en samfällighet?
Vore detta fallet, skulle de naturligtvis haft rätt att fritt förfoga däröfver. Men detta är ingalunda händelsen. Sålunda träffades 1766 en förening emellan Degerleds finnar i Nås socken och Järna sockenmän, hvarigenom en skogstrakt i Järna socken blef af sockenmännen till bemälde finnar upplåten. Men under pågående storskifte i Järna socken förklarades, att denna förening icke kunde hafva bestånd »såsom utan behörigt tillstånd slutad ang. mark, hvaröfver Järna socknemän ej hade full ägande- och upplåtelserätt.»[2]
Sockenmännen kunde ej heller afhålla dem misshagliga inkräktare från sitt område.
Så fördes hos Kungl. Maj:t klagan däröfver, att »alldeles oberättigade personer, till det mesta från Värmland, fått i egenskap af nybyggare nedsätta sig hvar som helst» på Väster-Dals-skogarna, hvaraf den följd skulle uppkommit, att en stor del af dessa nybyggare blifvit tiggare och deras barn kommit orten till last.[3]
