Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/139

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
134

hade för icke så lång tid tillbaka varit säter och, först sedan odlingen och folket vidare utbredt sig, förvandlats till by. Denna utveckling befordrades ytterligare vid storskiftet genom de s. k. utflyttningarna, som företrädesvis företogos till gamla fäbodeställen.[1] Häraf blef naturligtvis ock en följd, att hela byar kunde tillhöra annan socken än den, på hvars område de lågo. Flera exempel omtalas. »Finnbyn Flen, som igenom förut skedd afvittring kommit inom Grangärde sockens rågång, men hörer och räknas till Floda, samt är i dess skatt och rotering inbegripen», innehade inom Floda rågång »häfder till vidd af 197 tunnland 20 kappland».[2] Vrebo by beskrifves »såsom belägen inom Bjursås, Åhls och Leksands socknar».[3] »Gopa tunnelag» blef hänfördt till Leksands sockens areal, ehuru tillhörigt Bjursås socken.[4] Byarna Kjettbo, Gefunda, Landbobyn och Finngrufvan »ansågos vid denna tid (1840) belägna inom Sollerö sockens rågångar», ehuru i öfrigt hörande till Venjans socken. De blefvo ock till sistberörda socken öfverförda.[5]

Det anförda torde vara nog för att bestyrka riktigheten af vårt påstående, att Dalarnes okultiverade mark varit att anse såsom disponibel för alla män.

Och skulle ytterligare bevis vara af nöden, må anföras, att finnarne sedan långt tillbaka kommit och slagit sig ned på skogarna, svedjat och odlat, oberoende af om de kommit från Värmland eller Helsingland eller hvilken som helst af andra angränsande Dalsocknar.[6]

Storskiftet kännetecknas af följande åtgärder:

1. att till afhjälpande af en långt utvecklad ägoblandning[7] sammandraga de olika ägoväldena till ett mindre antal s. k. storskiften;[8]

  1. K. Br. d. 11 maj 1854 (n:r 56 Ekström). K. kung. d. 18 febr. 1859 p. 3: g.
  2. Adde a. a. s. 14.
  3. Ibm s. 17.
  4. Ibm s. 19 o. 41.
  5. Adde a. a. s. 52 o. 69.
  6. K. Br. d. 11 juni 1806 s. 123 och 125; K. Br. d. 1 okt. 1810 s. 126; 2 Br. d. 8 april 1811; o. K. Br. d. 18 jan. 1841 s. 148 (n:r 41, 42, 43, 44 o. 52 Ekström).
  7. »Flera exempel finnas därpå, att egendomar utgörande 6 à 8 tnl. areal af inägor varit splittrade på 50 à 60 ställen, ofta på flera mils afstånd från hvarandra» Adde a. a. s. 3 not.
  8. Enl. K. F. om Landtmäteriet i riket d. 12 aug. 1783 § 71 o. 79 var skiftesantalet bestämdt till högst 4 i åker, 4 i äng samt 1 i skog; enl. K. Br. d. 17 aug. 1804 p. 4 o. 9 fick man öfverskrida detta antal hvad åker och äng angår till det oundgängliga och beträffande skog till 3 skiften: hemskog, fäbodeskog och utskog.