ättledda trälar) samt servi (trälar), hvarjämte folket, enligt hans uppgift, själfvilligt regerades af en enda.[1]
Ättstaten är grundstenen i den svenska riksbyggnaden. Häraf uppkommo nya samhällsbildningar. I den mån befolkningen tillväxte bildades nya familjer och nya ätter. Hvarje ny ätt blef dock endast delvis en själfständig statsenhet. Gemensamheten i ursprung, stamfäder och religion utgjorde nämligen ett band, som förenade de nya ätterna med de gamla. Häraf uppkommo ättförbund, som till en början voro själfständiga i allt annat utom kulten af de gemensamma stamfäderna. Hvarje ättförbund hade därför gemensamma offer och gemensam gudadyrkan. Den som var pliktig att förrätta hela ättförbundets offer var naturligen moderättens konung. Han var närmaste ställföreträdare för de gemensamma gudarne.[2]
Häraf förklaras Snorres berättelse om Odens första bosättning vid Mälaren. Den skara, som Oden medförde på sin vandring, kallas hans »afkomma». Därigenom betecknas, att det var en stam af besläktadt folk samt att Oden, deras höfding, var representant för den gemensamme stamfadern. Men vidare säges det, att Oden fördelade landet emellan sina fem »hofgodar». Då nu på Island, hvars förhållanden Snorre närmast haft för ögonen, en »hofgode» var höfding öfver ett »godord», d. v. s. så mycket land och folk, som hörde under ett tempel och en domstol, torde häraf framgå, att svearnes första stam utgjort ett ättförbund af fem ätter.
Från denna kärna bildades sedermera alltjämt nya ätter och ättförbund i Uppland, Västmanland, Dalarne, Södermanland, Gestrikland, Närike och Värmland. Den ya samhällena voro fortfarande själfständiga i allt annat utom i dyrkan af de gemensamma gudarne.
Religionen var ett för hela stammen gemensamt föreningsband. Men i samma mån som ätterna utbildats till ättförbund och stam, undergick också religionen förändring. Stamfadern för den första ätten dyrkades först endast af denna ätt, sedermera af ättförbundet och slutligen af hela stammen. Men i
- ↑ Agardh: a. a., s. 64.
- ↑ Om Vartofta härads större betydelse än öfriga härad i Västergötland förmäler Gustaf I, då han i Br. d. 1 aug. 1540 råder Gustaf Olsson att begynna skattläggningen i Vartofta h:d, »effter thet ath menige landet pleger mest haffua skotz mål til them, så kunde thet tess bättre och ringare wara ath handla ther om i the andre små herrade i then landzenden».
