okultiverade marken faktiskt låg i samfällighet med annan okultiverad jord.
Då skattläggningsmetoderna äro olika för de särskilda landskapen, måste de hvar för sig tagas i betraktande.
Ett gemensamt drag i dem alla är dock, att det omedelbara föremålet för skattläggning är kultiverad jord, d. v. s. åker och äng samt därmed jämförliga lägenheter. Ett annat, att måttet för fastigheternas rättsliga storlek är det s. k. gärdemantalet, som dock är proportionellt mot de gamla jordatalen.
Gärdemantalet är olika bestämdt.
I Medelpad består ett gärdemantal af 48 s. k. mål.[1] »Ett mål skulle vara så stort, att därpå kunde sås en spann säd efter helsingespann, d. v. s. 1⁄4 tunna». »Därjämte var målet ett ytmått af bestämd geometrisk storlek: 16 famnar i längd och 16 i bredd, d. v. s. 256 kv.-famnar.»[2] Ett gärdemantal motsvarade alltså 12 tunnland, eller under förutsättning af trädesbruk 6 tunnors utsäde.[3]
I Ångermanland består ett gärdemantal af 24 s. k. seland, d. v. s. 12 tunnland eller med förutsättning af trädesbruk jämväl af 6 tunnors utsäde.[4] Ett seland var både bestämdt så, att det utgjorde ett ytmått af bestämd storlek och så att det motsvarade ett visst utsäde.[5]
I Västerbotten är gärdemantalet likaledes grundadt på jordatalet. Företrädesvis togs därvid hänsyn till åkern, och denna angafs efter utsädet i tunnor, spann och skäl.[6] I K. bref d. 23 aug. 1607 bestämdes, att ett mantal i regel skulle utgöra 8 tunnors utsäde, utan att särskild hänsyn togs till äng och öfriga förmåner.[7]
I Jämtland är det på liknande sätt bestämdt.
För Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker är det slutligen stadgadt, att hemmantalet skall bestämmas efter »inägornas uppskattade afkastning», hvarvid så väl åker som äng uppskattas efter den normala höafkastningen.[8]
