krafter. Natur och arbete betecknas därför som produktionens elementära faktorer. Från ekonomisk synpunkt åter är produktionen resultatet af en samverkan emellan människans personliga krafter och de naturkrafter, som äro föremål för mänsklig hushållning.[1]
Alla eller åtminstone nästan alla naturens mera sällsynta prestationer äro emellertid bundna vid jorden. Därför kunna vi ock säga, att produktionen är resultat af en samverkan emellan människans arbete och i sammanhang med jorden varande naturliga förmåner.
Människan lefver alltid uti ett själfständigt samhälle af mer eller mindre utvecklad natur, och af den föregående framställningen veta vi, att ifrågavarande samhällen, åtminstone hvad Sverige och sannolikt hela Skandinavien angår, tillerkänt sig öfveräganderätt till vissa af dem behärskade jordområden, d. v. s. att samhällena, hvart för sig, gjort dessa jordområden till föremål för social- och privatekonomisk hushållning.
Låtom oss därför ställa den enskilda människan inom dessa samhällen samt tänkom oss henne därinom vid en tidpunkt, då hela ifrågavarande samhälles jordområde var ren och oinkräktad allmänning.
För tillfredsställande af sina behof hade hon af nöden vissa yttre medel – konsumtionsnyttigheter. Såsom medel att anskaffa dem ägde hon i sig själf sina personliga krafter, sin arbetsförmåga samt utom sig själf å allmänningen varande naturförmåner.
Vid anskaffningen kunde hon nu gå till väga på tvenne sätt. Dels kunde hon på allmänningen direkt uppsamla medlen för sina behofs fyllande, t. ex. genom att plocka bär och frukter, dricka ur källan, bryta löf att skyla sig med, tillreda hålor till bostad o. s. v. Det är den kapitallösa produktionen. Dels ock kunde hon först skaffa sig vissa föremål, hvarigenom hon sedermera kunde bereda sig konsumtionsnyttigheter, t. ex. genom att tillverka giller och nät för jakt och fiske, infånga och tämja boskap, tillreda jorden för sådd, smälta metaller och göra verktyg o. s. v. Det var den kapitalistiska produktionen.
- ↑ Eugén v. Böhm-Bawerk: »Kapital und Kapitalzins», Innsbruck 1888, i synnerhet s. 81 ff.
