samma mån som trossamfunden ökades i omfattning, ökades ock afståndet mellan den lefvande generationen och de första stamfäderna. Sambandet mellan den aflidnes ande och hans forna jordiska tillvaro blef försvagadt. Människorna föreställde sig stamfäderna såsom personifikationer af den eller de egenskaper, för hvilka de här i lifvet särskildt utmärkt sig, t. ex. vishet för Oden, blidhet för Balder och mannastyrka för Tor, och då de i vissa natur-företeelser sågo symboler af samma egenskaper gjorde de sina gudar tillika till symboler för naturkrafterna. Människoanden höjde sig härmed från materien, och sökte ursprunget för sin tillvaro i en högre värld. Tron på fädernas andar fick en öfverbyggnad och ett naturligt utvecklingsskede i åsaläran. Den fornnordiska mytologien bildades. Öfvergudarne förflyttades från graffälten till Åsgård och Vanahem; de lägre gudarne – alfarne – till Alfhem och Svartalfahem. Den dödes ande ansågs ej längre innebo i kroppen. Och för att så mycket skarpare utmärka detta såsom en motsats till den förra religionen infördes bruket att bränna de döde. Stamgudarne, ehuru under förändrad gestalt, kommo dock allt framgent att dyrkas af moderätten och det första ättförbundet. Därför erhöll blotet i Uppsala anseende såsom sveastammens hufvudblot. Uppsala blef hela stammens religiösa medelpunkt. Dit skulle alla svear vallfärda.[1] Till dess tempel skulle hvarje person betala skatt, och af tempelgodsen uppkom det s. k. Uppsala öd.
I egenskap af hela stammens påfvar eller öfverstepräster erhöllo ock Uppsalakonungarne ett högre anseende än andra ättkonungar.[2]
Ätter och ättförbund utgjorde den första serien af svenska statsformer. Skarpt skilja de sig från alla senare därigenom, att de voro personliga samhällen. Alla efterföljande statsformer voro däremot lokala.
De personliga samhällena öfverensstämde med ett nomadfolks vanor, vare sig detta folk ägnade sig åt boskapsskötsel eller svedjebruk. I den mån hufvudnäringen blef ett stadgadt åkerbruk, förvandlades ätter och ättförbund till lokala samhällen. Af de förra bildades härad eller hundari; af de senare land eller folkland.
