Medelst den förra produktionsmetoden erhöll hon omedelbart, hvad hon behöfde, medelst den senare först efter ett omvägsförfarande.
Genom den kapitalistiska produktionsmetoden måste hon först skaffa sig vissa mellanprodukter, innan hon kunde nå sitt mål. Det uppkom en ny grupp af nyttigheter – kapitalnyttigheter.
Sedan människan inslagit på den kapitalistiska produktionens längre, men mera gifvande väg, finna vi de olika hushållningssubjekten i besittning af två gruppen nyttigheter: de konsumtiva och de produktiva. Den ena som den andra är ytterst upphämtad å allmänningen.
Efter hand som åkerbruket i förening med fast bosättning blef det viktigaste af samhällenas näringsfång, blefvo t. o. m. särskilda jordområden af människan tagna i uteslutande besittning för produktiva eller konsumtiva ändamål.
De första produktiva jordområdena voro åkrarna, de första konsumtiva tomterna och graffälten.
Allt annat var allmänning eller ren naturprodukt.
Under utvecklingens gång har såväl den konsumtiva som den produktiva gruppen erhållit tillökning af nya species. Men det för hvardera genomgående karaktärsdraget kvarstår i allt fall.
Låtom oss t. ex. särskilja jorden i ett nutida samhälle efter måttstocken af konsumtiva och produktiva ändamål.
Till de konsumtiva nyttigheternas klass höra sålunda alla de jordstycken, som äro upptagna af människoboningar i stad och på land, platser för regeringsbyggnader, försvarsverk, kyrkor, skolor, muséer, bibliotek m. m. allmänna platser o. s. v.
Till de produktiva nyttigheternas klass höra åter åkrar och ängar, vattenbyggnader och grufanläggningar, kulturskogar, platser för fabriker, verkstäder och industriella anläggningar, ladugårdar, mejerier o. s. v.
Till på en gång konsumtiva och produktiva nyttigheter höra slutligen flertalet kommunikationsleder till lands och vatten.
Allt annat är rena naturprodukter, såsom betesmarker och naturskogar, myrar, mossar och impedimenter, vattenområden i naturligt skick samt i jorden varande fast massa.
