säges om odling å jord, gäller ock om allt annat arbete å hvad vi här kallat kultiverad jord, såsom järnvägar, byggnader, kanaler m. m.
Har alltså privat äganderätt till all kultiverad jord uppkommit genom det ursprungliga laga fång, som romerska rätten benämner specificatio, kunna vi draga en viktig slutsats med afseende å samma äganderätts innehåll och begrepp.
Bemäktigar man sig en annans material och gör däraf en produkt af högre värde, har den förre ägaren visserligen förlorat all äganderätt till sin förra sak, men han har naturligtvis därmed icke förlorat all rätt till densamma. Han har fortfarande anspråk på ersättning för sitt förlorade material.
På samma sätt vid specifikation af jord å en allmänning.
Samhället, som förut ägde den genom specifikation till annan person afhända jorden, äger anspråk å ersättning för jorden i dess förra naturliga skick.
Hvarje års naturliga afkastning af en åker eller äng är resultatet af en samverkan emellan de vid jorden bundna naturkrafterna samt i jorden nedlagdt arbete (och kapital).
Samhällets ersättningsanspråk omfattar alltså den del af afkastningen, som belöper på de vid jorden fästa naturkrafternas medverkan.
Detta ersättningsbelopp kan emellertid icke utgå en gång för alla. Vore detta möjligt, skulle nämligen beloppet utgöra en summa af samhällets andelar i samtliga årsafkastningar, naturligtvis med beräkning af deras värden vid tiden för ersättningens utgående. Men denna summa kan aldrig beräknas, eftersom jorden är, praktiskt sedt, af evig varaktighet. Summan skulle nämligen uppkomma genom addition af en oändlig serie kvantiteter.
Samhällets anspråk på ersättning för den naturliga grunden måste alltså utgå för hvarje år.
All kultiverad jord i enskild ägo är alltså pliktig att till staten betala årlig grundränta.
Detta statens anspråk på grundränta kan aldrig med förbindande verkan för all framtid efterskänkas eller preskriberas. Den ena generationen kan icke med afseende härå göra perpetuella eftergifter till förfång för alla kommande generationer. Särskilda års grundräntor kunna väl både efterskänkas och preskriberas, men aldrig anspråket såsom sådant.
