Utgöres emellertid den privata äganderätten till okultiverad jord utaf delar af statens allmänning, öfver hvilka staten genom ett enkelt lagbud eller administrativ åtgärd förlänat förfoganderätt, har staten af sådan jord ett ännu omedelbarare anspråk på grundränta än af kultiverad jord. Förläningen innebär nämligen uteslutande rätt för vissa enskilda personer att tillgodogöra sig vissa rena naturförmåner, till hvilka hela samhället förut haft en samfäld rätt. Fördelarna för ett fåtal blifva till förfång för flertalet. Till gengäld härför torde det vara med naturlig rätt och billighet öfverensstämmande, att samhället i dess helhet godtgöres med en årlig afgäld eller grundränta.
Men härjämte torde kunna ifrågasättas, om äganderätten till okultiverad jord, från allmän och rationell synpunkt sedt, kan öfver hufvud taget anses såsom äganderätt. Någon allmängiltig inre grund kan icke uppletas. Och ett lagbud torde ej vara tillräckligt att rättfärdiga densamma.
Enligt den gängse rättsåskådningen är den privata äganderätten ursprungligen fotad på en occupatio af en res nullius. Här hafva vi gjort gällande, att grunden till jordäganderätten måste vara en specificatio af en res communis.
Men då ingen saklig nyttighet torde finnas, som icke är bunden vid ett å jorden eller i jorden hämtadt material eller är delar af jorden själf, lär icke heller äganderätten till lösa saker kunna grundas på annat än en specifikation. Äfven äganderätten till å allmänningen tillägnade rena naturprodukter förutsätter ett afskiljande från sammanhanget med jorden och således ett arbete, som kan vara än obetydligt, såsom då det t. ex. afser plockande af bär, och än kompliceradt, såsom då det t. ex. afser upphämtande af malm från en grufva.
Grundas alltså all enskild äganderätt till kultiverad jord och till lösa saker å en specifikation, blir frågan den, om man för begreppet enskild äganderätt kan medgifva en tvåfaldig grund: för äganderätten till okultiverad jord statens lag, för all annan äganderätt specifikation. Att detta är med den vanliga rättsuppfattningen öfverensstämmande är obestridligt. Men från logisk synpunkt sedt, innebär antagandet en motsägelse samt är följaktligen orimligt.
Man måste därför utesluta den okultiverade jorden från omfånget för den privata äganderätten, alldenstund sådan jord ej kan vara objekt för ifrågavarande rättighet.
