Enligt denna rätt torde emellertid emphyteusis i öfverensstämmelse med kejsar Zenos lag hafva betraktats såsom ett mellanting emellan äganderätt och nyttjanderätt, utan att dock vara någotdera.[1]
Då, såsom vi här ofvan framhållit, ständig besittningsrätt består af två delrättigheter, nämligen dels äganderätt till vid jorden bundet men afskiljbart kulturarbete, dels ock nyttjanderätt till den naturliga grunden, måste ständig besittningsrätt vara en art nyttjanderätt till jord eller, närmare bestämdt, nyttjanderätt af den beskaffenhet, att nyttjanderättshafvaren är ägare till vid jorden bundet kulturarbete.[2]
Om vi nu tillse, huru ständig besittningsrätt inom Sverige uppkommit, finna vi de första säkra spåren däraf inom Västergötland.
Det är ofvan sagdt, att intäktsrätten redan på äldre Västgötalagens tid sannolikt icke varit fri, utan beroende af landets eller häradens samtycke.
Naturligtvis kunde nyodlaren förvärfva äganderätt, trots det att han måste söka tillstånd till nybyggesanläggningen af vederbörande myndigheter. I början var nog detta också förhållandet. Men i den mån odlingslägenheterna blefvo sällsynta, stego de i värde, hvaraf följde en sträfvan att bereda samhället ekonomisk fördel af allmänningen. Sålunda uppkom efter hand bruket att under ständig besittningsrätt mot afrad upplåta nyttjanderätt till vissa delar af allmänningen.
Härigenom uppkommo ett nytt slag af jord, allmänningsjord i motsats till odaljord, samt ett nytt slag af bönder, s. k. allmänningsbönder i motsats till odalbönder. Allmänningsbönderna intogo en mellanställning mellan odalbönderna och landborna. I vissa fall voro de jämförliga med odalbönder, i andra med landbor.
Sålunda gjordes en bestämd skillnad på »odaljord» och »allmänningsjord».[3] Den senare skulle lagbjudas liksom den förra, »æn þo at hon ær af meþ vin ak vitne vingæn sum lösöræ.»
Likaledes gjordes en bestämd skillnad på odalbönder och allmänningsbönder samt emellan allmänningsbönder och landbor.