ränterätt. Åbon borde däremot oförkränkt hafva bibehållits vid sin besittningsrätt.
I princip har nog detta varit tämligen erkändt. Såväl Gustaf Adolf på riksdagen 1627 som drottning Kristina på riksdagen 1649 förklarade på allmogens besvär, att Kungl. Maj:t aldrig haft för afsikt att genom frälseköp kränka enskildes välfångna rättigheter. Härmed öfverensstämmer ock Res. på allmogens besvär d. 17 sept. 1723 § 4, att den som fått någon benådning eller förläning borde nöja sig med räntan och »intet intränga sig på bonden». Därför intogos ock i köpebrefven sådana villkor som detta: »att ingen hade makt jordäganden från dess börd och rättighet truga, utan godvillia thes som lag säger».[1] Och häremot stridande åtgärder upphäfdes, såsom då biskopen i Strängnäs D. L. Paulinus förklarades skola åtnöja sig med endast räntan af ett hemman, hvarå fjärdingsmannen Olof Persson förut erhållit besittningsrätt.[2]
Men själfva förekomsten af dylika bestämmelser i Kungl. resolutioner och i köpebref visar att grundsatsen alltför ofta öfverträddes. Kronan tillerkände sig en ovillkorlig rätt att betala sin skuld med sin egendom, på samma gång hon ock erkände besittningsrättens kraf på all möjlig säkerhet, »på det den idoge måtte njuta frukten af sin möda och sitt nedlagda arbete».[3] Men häremot gjorde ränteägaren anspråk jämväl på själfva besittningsrätten till jorden och tog sig ofta däraf anledning att bortdrifva åbon. Ännu så sent som senare hälften af föregående århundrade anförde riksrådet grefve Falkenberg, som köpt kronogodset 1 mantal Girista i Girista socken, Lagunda härad och Uppsala län, hvarå bonden Olof Mattssons förfäder erhållit särskilda konfirmationsbref, d. 23 mars 1613 och den 5 jan. 1689, att ingen förordning förbjöde andra kronohemmans afstående till adeln än dem, som i jordeböckerna voro upptagna såsom skatte, hvadan besittningsrättigheten icke utgjorde något undantag, samt att, enligt adliga privilegierna och Karl XI:s resolutioner, adeln ägde å de afstådda hemmanen full rätt att till- och afsätta åbor utan afseende på deras erhållna besittningsrättigheter.[4] Anspråket blef väl då underkändt, men när
