de tio, åtta och fyra ätternas förbund blifvit folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjärdhundraland.
Vid tiden före vikingatågen och de händelser, som anknyta sig till Ingiald Illrådes namn, voro de särskilda lokala samhällena, såväl härad som folkland och land, själfständiga stater under egna konungar.[1]
Med Ingiald börjar emellertid den tredje epoken i den svenska riksbyggnadens historia – den svenska förbundsstaten.
Redan före Ingialds tid voro Uppsalakonungarne öfverstepräster för hela sveastammen. Härjämte voro de andliga och världsliga härskare öfver Tiundaland. De förändringar, som genom Ingiald åvägabragtes, inneburo ett utvidgande af den andliga makten till ett jämväl världsligt herravälde öfver hela stammen. För den skull dödade han eller fördref de öfriga härads- och folklandskonungar. En ny statsbildning uppkom – förbundsstaten. Efter hand utvidgades Sveaväldet jemväl till Götaland. Grunden lades till det numera s. k. gamla Sverige. Den statsförening, som genom Uppsalakonungarne bildades, medförde till en början helt säkert mycket obetydliga förändringar i småstaternas inre lif. De förlorade sina egna konungar och måste i stället erkänna Uppsalakonungarnes öfverhöghet. Men detta torde hafva varit allt. Under lagmän och häradshöfdingar bibehöllo de sina egna lagar och rättssedvänjor, egen lagskipning, förvaltning och representation, sin egen kult och gudadyrkan. Uppsalakonungarne fingo icke ens komma inom småstaternas gränser utan »grud och gisslan». Hvarje ny konung måste, då han red sin eriksgata, af hvarje stat mottaga bekräftelse på sin värdighet.
Emellertid utslocknade Uppsalakonungarnes gamla ätt. Samtidigt utdog äfven den gamla religionen. De tu voro ju oskiljaktigt förenade. En religiös revolution såg dagen. Kristendomen började sitt segertåg. Men i dess födslovånda remnade Sveaväldet för en tid i sär. De förra själfständiga landen blefvo åter delvis själfständiga. De gamla härads- och landskonungarnes släkter sökte ånyo sätta sig i besittning af konungamakten. Hela medeltidens första skede är en enda stor strid emellan olika konungasläkter, stammar och land. Hufvudstriden tycktes stå emellan Öster- och Västergötland samt Uppland.
- ↑ Yngl.-sag., k. 40.
