ålagd att betala grundränta, men ägaren underlåter detta, har vid exekutiv realisation staten aldrig rätt att af egendomen uttaga mera än den oguldna räntan. Det öfriga är fortfarande jordägarens.
För den epok af den svenska besittningsrättens historia, som vi här sysselsätta oss med, ägde likväl ett annat förhållande rum. Skattejorden var endast skyldig att betala grundränta, men vid flera gånger uteblifven betalning hemföll hela den med ogulden ränta behäftade egendomen till kronan.
Härvid syfta vi naturligen på rättsreglerna för s. k. »tredje-åra-skattevrak».
Från och med Gustaf Vasas regering till 1789 var det en allmänt gällande regel, att om skattebonden resterade för 3 års utskylder, hans hemman hemföll till kronan.
Denna rättssats daterar sig från mandatet d. 15 april 1541, samt K. brefvet d. 4 febr. 1543, upprepades och bekräftades i hvarjehanda senare författningar, såsom husesynsordningen d. 18 juli 1681, § 27, skattläggningsmetoden d. 30 jan. 1688, § 6, kammarkoll. kung. d. 27 nov. 1730 m. fl.[1] samt upphäfdes slutligen genom K. F. d. 21 febr. 1789.
Det gäller nu att tillse, om berörda rättssats också kommit till tillämpning.
Rådfråga avi då först samtida författare, så finna vi väl Ehrenstéen i sitt märkliga memorial af 1649 bestrida dess öfverensstämmelse med den gamla uppfattningen af skatteegendoms natur, men måste dock medgifva att den verkligen praktiserades. Samma är ock fallet med Botin i sitt mer än 100 år senare utgifna arbete: »Beskrifning om Svenska hemman och Jordagods». Sedan han anfört 1543 års K. Bref samt att detsamma sedermera vid åtskilliga tillfällen bekräftats, tillfogar han, att förordnandet i fråga är »än i dag med laga verkan försedt» samt att det »ifrån den tiden bragt många af de gamla Skattehemmanen under Kronan».[2]
De säkraste bevisen finna vi likväl i samtidiga handlingar. I jordeböckerna finnas talrika anteckningar därom, att hemman blifvit skattevrak och försetts med åbor för kronans räkning.[3]
