jämförlig med ständig besittningsrätt till grufva, enligt nu gällande rätt.
Med denna framställning af »skatterättighetens» ställning öfverensstämmer också Botins uppfattning. »De andre», säger han, och förstår med andre de skattebönder som under medeltiden ej frälste sin jord, »hafva genom åtskilliga händelser med tiden förlorat sin fordna äganderätt och antingen blifvit blotte och föraktade Landtbönder, eller Skattebönder i den betydelse, som ordet nu tages»[1].
Samma uppfattning har ock generallöjtnanten och guvernören Sperling enligt hans förut anförda, år 1683 till K. Maj:t ingifna memorial. Skatterättigheten, säger han, »bör icke vidare utdragas, än att skattebonden man efter man får sitta odrifven vid hemmanet, dock icke längre än att han till fyllest och riktigt betalar sin skatt och utlagor». Härjämte protesterar han emot, att skattebönderna anse sig vara ägare till »skattegrunden».
Likasom i fråga om kronojorden erhöll adeln jämväl skattejord i förläning, pant, gåfva eller köp, och såsom ofvan är sagdt om kronojorden, är det nu lätt insedt, att adeln jämväl beträffande skattejorden tillerkände sig grundäganderätten och den däraf följande ränterätten, i fall skattejord åtkommits genom gåfva eller köp, men endast ränterätt, för den händelse pant eller förläning förelegat. Såväl krono- som skattejorden behandlades väsentligen på samma sätt. Vid t. ex. köp beräknades köpeskillingen, vare sig det var krono- eller skattejord, efter.[2]
Dock gjordes i köpebrefven vanligen förbehåll om skatterättighetens okränkbarhet[3].
Härigenom förvandlades en stor del af skattejorden till skatte-frälse. Jämväl till detta slags jord hade frälsemannen grundäganderätt samt en på denna beroende ränterätt. Åbon åter hade ständig besittningsrätt, som dock i detta fall var af
- ↑ I Del s. 17.
- ↑ Kam. Koll. Prot. d. 5 maj 1779 s. 66.
- ↑ Ibm. Se ock K. Br. d. 10/12 1734 ang. »Landträkenskapernas förkortande» (Kam. Ark.) K. Koll. registratur 1631 d. 2 sept. – en sergeant Nils Larsson hade anhållit om rätt att »odrifven besittia och häfda» sitt tilldelningshemman Lilla Siötorp uti Vingåkers s:n; hvarför rannsakning på K. Maj:ts befallning ägt rum huruvida någon befunnes till samma h:d »ättat och arftagen», med föreskrift att om någon ägde »bördsrätt» Nils Larsson icke kunde inrymmas annan rätt, än skatterättigheten tilläte.
