mera tryggad natur än å frälse-skatte, samt kallades skatterättighet.
Dock saknas icke exempel på, att frälsemännen icke ens lämnat skatterättigheter oantastade. Sålunda besvärade sig allmogen esomoftast hos Kungl. Maj:t däröfver, att frälsemännen sökte drifva bönderna från deras hemman. De med anledning häraf meddelade och förut anförda resolutioner gällde skattejorden lika mycket som kronojorden. Ofta måste bönderna afstå sina skatterättigheter mot vederlag af andra gods. Så t. ex. afstodo bönderna hemmanen Järsbo med Glysebo i Kiällstad socken i Östergötland, »hvilka hemman de under skatte- och besittningsrätt possiderat», mot vederlag af ett par kronohemman, enär en frälseman tillpantat sig först berörda hemman »under fri disposition».[1]
Det vanligaste sättet att jämväl åtkomma besittningsrätten till de gamla skattehemmanen var emellertid genom tillämpning af regeln om skattevrak. Medelst uppvisande af restlängd för ett visst hemman, utvisande att skattebonden häftade för 3 års utskylder, och sedan ådagalagts att ingen afbördemännen velat tillösa sig detsamma, meddelades därå fasta.[2]
Skattejordens ofvan beskrifna rättsliga ställning, som, äfven om den af allmogen icke godkänts, dock otvifvelaktigt var enlig med den tidens gällande rätt, leder till den slutsats, att ingen annan kunde i Sverige vara grundägare än kronan och frälsejordens innehafvare. På denna uppfattning hvilar ock såväl Botins framställning i hans ofvan anförda viktiga arbete som ock hithörande bestämmelser i 1734 års lag. Själfva grundtanken i denna rättsåskådning uttalades ock en gång af en af Sveriges förnämsta aristokrater, då han sade: »Vi äro alla subditi regni, bönderna mediate, men vi immediate».
Sin afslutning fick denna rättsuppfattning genom K. F. om kronohemmans försäljande till skatte samt de förmåner och villkor, hvarunder skattehemman hädanefter skola innehafvas, den 21 febr. 1789.
All skattejord i enskild hand, vare sig den var skatteköpt eller utgjordes af urgamla skattehemman, försäkrades om
