Bol och attungtalet var på grund af det anförda ursprungligen endast ett uttryck för de särskilda familjernas privata äganderätt till bolstaden.
Först senare utsträcktes denna äganderätt jämväl till de bolstäderna omgifvande inägorna.
Det för åkerns mätande använda ytmåttet – markland, öresland o. s. v. – gaf emellertid upphof till ett nytt fastighetsmått.
Sedan nämligen begreppen bol och attungar utvidgats till att omfatta icke endast tomt utan äfven kultiverad jord, torde beloppet af den till ett bol eller en attung hörande odlade jorden endast varit till sitt minimum bestämd. När det t. ex. heter, att till åttondedelen af en attung hörde 1 öresland jord, torde detta böra förstås sålunda, att till berörda hemman skulle höra minst 1 öresland jord. Att mera jord än 1 öresland verkligen kunde höra dit, framgår af stadgandet i V. G. L. om rätt till intagor å byallmänningen. Intäkt fick ej göras utan deras samtycke, som ägde minst åttondedelen af attung.[1] Erhölls sådant samtycke af t. ex. en attungsägare, blef dennes attung tydligen större än det lagligen bestämda måttet.
Genom nyodlingar blefvo alltså attungar och attungsdelar olika stora, men häraf följer, att attungen så småningom blef en felaktig måttstock på olika jordägares innehaf. Och då innehafvet uttrycktes i ytmått, öretalet, blef detta slutligen alldeles förhärskande.
Denna utveckling var redan fullbordad vid tiden för Svealagarnas tillkomst (utom äldre V. M. L.)
Sålunda stadgas det, att »tompt a byriæs æptir byæmali. æptir pæninx land . ok örtoghæ land . öris land . ok markland. þær a hwar sin lot upp takæ. sum han. j. by aghær.[2]
Förhållandet vid skifte emellan tomt och åker är nu omkastadt. Förut lades tomtmåttet – attung och bol – på åkern. Nu lades åkermåttet – öretalet – icke allenast på åkern utan jämväl på tomterna. Först hade bol och attungar varit delningsgrund i by, nu var delningsgrunden hvarje bydelägares jordinnehaf. Samtidigt hade begreppet by utvidgats från tomter och hus till jämväl åker.
