besparingsskogar eller häradsallmänningar, som vid storskiftet i Dalarne eller afvittringen i Norrland blifvit afsatta, förvaltas under Kon. Bef. kontroll; att Kon. Bef. skall efter förloppet af de år, under hvilka afverkningsrätt å enskildes skogar i Venjans socken upplåtits, tillse, att antingen motsvarande skogsareal indelas till besparingsskog eller att andra åtgärder vidtagas, på det ägarne må hafva framtida gagn af skogen; att afrösningsjord i flera fall åtnjuter mindre laga skydd än åker och äng; samt att tillgrepp af skogseffekter ända till den 16 juni 1875 aldrig bedömts såsom stöld eller snatteri utan endast såsom åverkan.
Förut hafva vi sökt påvisa, att den s. k. privata äganderätten till vattenområde icke i regel är äganderätt utan endast ständig besittningsrätt. I detta sammanhang vilja vi anmärka, att äfven detta är i enskildes hand att anse såsom en af staten gifven förläning.
Enligt 1766 års fiskeristadga heter det: »vid öpna hafsstranden, eller der ingen skärgård är såsom ock utom skären får jord- och strandegare ej sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatn vidare, än dess landgrund räcker, som vid stranden ligger och därifrån utlöper». Fiskeristadgan den 29 juni 1852, § 2 mom. 2 stadgar åter, att strandägarerätten inbegriper »allt det vatten, som finnes t. o. m. 100 famnar från det ställe invid stranden, där stadigt djup af 1 famn vidtager». Och nu gällande lag om rätt till fiske d. 27 juni 1896 inbegriper inom den enskildes vattenområde »allt det vatten, som finnas t. o. m. 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup af 2 meter vidtager».
I ena som andra fallet är den enskildes rätt bestämd genom statens af opportunitetshänsyn gifna lag.
Till den del, som privat äganderätt till vattenområdet förekommer, grundas den på arbete och kultur.
Slutligen hafva vi förut påvisat, att landets djupområde icke kan af enskilde besittas under äganderätt, utan endast under form af ständig besittningsrätt.
