Slutord.
Det torde redan vara insedt, att vi med föregående undersökning befinna oss i hjärtpunkten af nutidens mest brännande sociala fråga – individualismens och socialismens kamp om produktionsmedlen.
Individualismen har sitt stöd uti den romerska rätten och har med denna gjort sitt segertåg genom den s. k. västerländska kulturens folk och stater.
Hvad Sverige angår och med afseende å jordäganderätten skola vi antyda förloppet af individualismens alltmera ökade inflytande.
Den privata jordäganderätten företer inom Sveriges rättshistoria trenne skarpt markerade epoker: 1:o forntidens och medeltidens, 2:o den nyare tidens samt 3:e nutidens. Gränsen emellan den första och andra epoken sammanfaller med Gustaf Vasas regeringstid, och gränsen emellan den andra och tredje epoken med utfärdandet af K. F. d. 21 febr. 1789.
Under medeltiden finna vi den inhemska ursprungliga rätten påverkad af yttre inflytelser dels från hierarkiskt dels från feodalistiskt håll. Bäggedera bidraga att förändra den inhemska jordäganderättens natur.
I förra fallet märka vi detta inflytande uti den katolska kyrkans sträfvan att medelst afslitande af de band, som fasthöllo jorden vid ätterna och släkterna, bereda möjlighet för kyrkans jordförvärf. Uti modifikationerna af den gamla bördsrätten samt framför allt genom införande af begreppet aflingejord se vi ett beståndande resultat af romarrättens medeltida inflytande.
Mot slutet af medeltiden tog emellertid det feodala inflytandet öfverhanden och vann under andra af ofvan berörda epoker ett afgörande herravälde. Ifrågavarande tidrymd, som kan kallas för jordäganderättens feodala epok, kännetecknas däraf, att staten ansågs såsom allmän grundägare, att frälset innehade sin jord såsom förläning af staten samt att bönderna ansågos såsom åbor under antingen kronan eller frälset.
Under tredje epoken däremot, som kan kallas för jordäganderättens individualistiska period, har den på romarrätten
