Redan förut är omtaladt, att Oden, i spetsen för fem ätter, tog landet vid Mälarens norra strand i besittning och fördelade detsamma emellan de olika ätterna. Vidare förtäljes, att Ingiald Illrådes son Olof »með þat lið er honum vildi fylgja» flydde för svearne till Klarälfvens dal, röjde skogar, brände och odlade samt byggde stora härad, som de kallade Värmaland.[1] På samma sätt bebyggdes Jämtland och Helsingland. Den norske höfdingen Ketil Jamte, son till Anund Jarl på Sparabo och »mikill manfjöldi med honum» drog öster om Kölen og byggde stora härad, som efter honom kallades Jämtland. Hans sonson Tor Helsing drog med stort följe till ödelandet öster därom. Det kallades Helsingland.[2]
Grunden för ättsamhällets privata jordäganderätt var åter specificatio af en res communis omnium; hvarom närmare framdeles.
Vi skola nu söka ådagalägga tillvaron af, hvad vi här kallat, ättstatens öfveräganderätt till jord.
Då ätten, såsom stat betraktad, redan vid våra rättsböckers tillkomst var ett minne blott, är det tydligen omöjligt att direkt uppvisa tillvaron af berörda äganderätt. Indirekt låter det sig däremot göra. Såsom redan förut påpekats, existerade inom de bägge götalagarnas samt Gotlands- och Skånelagens rättsområden ätten i förändrad gestalt såsom en privaträttslig korporation. Kan man nu visa, att ätten i denna betydelse varit subjekt för öfveräganderätt till jord,[3] torde med den allra största sannolikhet kunna antagas, att jämväl den forntida ättstaten varit subjekt för en dylik jordäganderätt. Enligt öfriga medeltidslagar synes ätten t. o. m. såsom korporation hafva upphört och upplösts uti privata och naturliga samhällsföreningar: fäderne- och möderne-släkter. Och då vi jämväl, hvad dessa lagar beträffar, finna rättsregler, som afse jordens bindande vid de olika släkterna, gifva äfven de stöd för samma
- ↑ Yngl.-sag., k. 46.
- ↑ Harald Hårfagers saga, k. 20, Håkon d. godes saga, k. 14, o. Olof d. heliges, saga, k. 147. Jmf. Bergfalk: »Om svenska jordens beskattning», s. 7.
- ↑ Endast ätten såsom stat eller korporation kunde vara rättssubjekt för en dylik jordäganderätt. Släkten däremot kunde icke vara »förmögenhetssubjekt för egen räkning utan endast för sina medlemmars». Jmf. Nordling, a. a., s. 26.
