uppbud erfordrades. Det offentliga uppbudet däremot ägde rum på tinget, en,[1] två[2] eller tre gånger, olika enligt olika lagar. I landslagarna fastställdes antalet till tre i öfverensstämmelse med Upplandslagen och Östgötalagen. Såsom en mellanform emellan det enskilda uppbudet hemma och det offentliga uppbudet å tinget förekom härjämte enligt några lagar ett uppbud inför socknemännen vid kyrkan.[3] Sedan uppbudet ägt rum efter hvarje orts sedvänja, hade ättemännen att göra bruk af sin förköpsrätt eller ock tillåta försäljning till utanmän. Ättemännens förköpsrätt var lika oinskränkt som rätten till arf. Emellan ättemännen inbördes afgjordes företrädet af närheten i skyldskap till säljaren. Tvist om bättre rätt till bördeköp afgjordes genom släkträkning efter arfsordningen.[4] Jämskylde ägde köpa i förhållande till sin arfslott, om de ärfva skolat.
Hvad angår sättet för beräknande af köpeskillingens storlek, så torde det ursprungligen hafva berott af det s. k. bördabudet, hvarmed troligen förstods köpeanbud enligt ett legalt bördepris. Härpå syfta landslagarnas bestämmelse, att priset skulle fastställas af mätismän »oc ey epter byrda budhi som fordom var».[5] Det legala bördepris, som här åsyftas, är sannolikt detsamma, hvarom svealagarna innehålla bestämmelser.[6]
Priset bestämdes med hänsyn till olika både mynt- och jordvärden.
I förra afseendet lydde hufvudregeln, att ett örtugland kostade en stark rent silfver, d. v. s. åtta riksdaler specie eller trettiotvå kronor i nuvarande mynt.[7] »þa skal han giwæ enæ mark skiærpt silfwer fore örtogh hwariæ,» säger Upplandslagen. Men med tiden uppstod en skillnad emellan en mark vägdt silfver och en mark penningar. Penningemarken blef till skrot och korn försämrad och således af ett ringare värde än den vägda marken. Då denna försämring fortskridit så långt, att en mark rent silfver var i värde lika med två mark penningar,
- ↑ V. G. L.
- ↑ Hels. L.
- ↑ U. L. o. Hels. L.
- ↑ K. K. L. L. J. B. 6; M. E. L. L. Egn. B. 6; U. L. J. B. 2; V. M. L. II J. B. 2 § 1; Hels. L. J. B. 1; S. M. L. J. B. 2 o. G. L. I: 28 §§ 3 o. 5.
- ↑ K. K. L. L. J. B. 3; M. E. L. L. Egn. B. 3 o. Schlyters Gloss. i M. E. L. L. vid »Byrdebud».
- ↑ Nordström a. a. II s. 150. Jmf. Abrahamsson: Sveriges Rikes landslag s. 354 not b. Se ock U. L. J. B. 1; S. M. L. Ä. B. 2 § 1; V. M. L. II Þingm. B. 17 o. I: Þingm. B. 5 § 5.
- ↑ Schlyter: Jur. Afh. I 2:dra uppl. s. 77.
