d. v. s. hela ätten, sålde, eller att jord blifvit gulden såsom mansbot, eller att »marc laigi», d. v. s. ett jordstycke af den storlek, att det gaf en mark i lega, gifvits såsom hemföljd, eller slutligen, att jord blifvit gulden såsom ersättning för tjufgods och böter för stöld. Härjämte må anföras, att i fall bröder, bröllingar eller andra skyldemän skifta samfäldt bo och några af dem därefter sålde sin jord, utgick icke afrad till någon af de förra delägarne i boet, utan till de skyldemän, som voro säljarne närmast i ätt och som behöllo sin jord.
Om det, på grund af det anförda, kan anses såsom alldeles otvifvelaktigt, att ätten såsom privaträttslig korporation haft öfveräganderätt till ättjorden,[1] så måste ock ätten, såsom forntida stat, af hvilken ätten såsom korporation var en direkt afläggare, haft öfveräganderätt till ättjorden.
Den ursprungliga förvärfsgrunden till detta slag af äganderätt måste hafva varit en occupatio af en res nullius, såsom förut anförda odlingssagor gifva vid handen, och omfånget för rättigheten var lika med det ockuperade jordområdet.
Ättjorden bestod i öfrigt af såväl odlad som icke odlad jord. Den förra afses företrädesvis i förut anförda regler om arfsrätt, bördsrätt och afradsrätt till jord. Men att ätterna jämväl haft öfveräganderätt till den kringliggande ouppodlade marken – ätternas allmänningsmark – kan man se af Saxos berättelse om ätterna på Jutland. I Danmark hade nämligen konungarne redan vid medeltidens början tillagt sig äganderätt till all okultiverad jord. Sedermera berättas det, att Sven Tveskägg sålt skogarna tillbaka till, bland andra menigheter, ätterna på Jutland. Saxo skrifver med afseende härå: »emptio fuit communis familiis propinqvitatis serie cohærentibus.» Ättstatens öfveräganderätt till så väl den odlade som ouppodlade jorden bestyrkes härjämte af de förut anförda odlingssagorna. I berättelsen om Odens bosättning vid Mälaren heter det, att han »tillägnade sig så mycket af landet, som han kallade Sigtúnir», och fördelade detsamma på sina hofgodar, utan att skillnad gjordes på kultiverad eller okultiverad mark. Och hvad denna ättens samfälda äganderätt innebar, kan man se af en jämförelse med
- ↑ Jmf. Nordström a. a. II s. 137 o. Nordling a. a. s. 10.
försäljning. Men detta är oriktigt. Tingsrättens bifall skulle alltid inhämtas.
Sannolikt afser uttrycket: »allir lyþir selin» försäljning af någon ätten såsom korporation tillhörig jord, t. ex. ett stycke allmänning.
