berättelserna om Islands bebyggande. Sedan en höfding i spetsen för sitt följe tagit en viss landsträcka i besittning och fördelat någon del af den odlingsbara marken på sina följesmän, kunde icke en därefter ankommande kolonist intaga någon del af berörda samhälles jämväl ouppodlade mark, utan tillstånd af vederbörande myndigheter, och om tillstånd en gång blifvit gifvet, kunde det t. o. m. återkallas.[1]
Såsom grundad på en occupatio af en res nullius var ättstatens öfveräganderätt troligtvis absolut. Endast angränsande staters lika beskaffade äganderätt kunde inskränka densamma. Emellan de olika staterna torde dock vid denna tid icke några bestämda gränser hafva blifvit utstakade. Vanligen torde man hafva nöjt sig med de gränser naturen bestod. När därföre ätterna utbildades till ättförbund, utvidgades också ättallmänningarna till en gemensam förbundsallmänning. i
Den privata jordäganderätten inom ätterna anknöt sig till familjerna. Den var alltså icke individuell utan kollektiv. Hvarje husfader utöfvade densamma såsom representant för familjen.
Huru detta slag af äganderätt till den kultiverade jorden ursprungligen uppkommit genom en specificatio af en del af ättallmänningen, skall framdeles närmare utvecklas. Att den var i hög grad inskränkt torde vara alldeles otvifvelaktigt. Inskränkningarna voro så många och ingripande, att senare tiders författare t. o. m. hafva svårt för att förlika dem med begreppet äganderätt.[2] Emellertid torde familjerna redan från odlingens första begynnelse hafva varit ägare och icke nyttjanderättshafvare till sin jord. Den privata jordäganderätten var en verklig äganderätt, ehuru inskränkt på grund af ättstatens öfveräganderätt.
Klart är likväl, att det privata rättsområde, inom hvilket detta slag at egendom rörde sig, ursprungligen var skäligen begränsadt. Efter hand utvidgades det dock. Men jämsides härmed undergingo de patriarkala familjerna förändring. Denna var af tvåfaldig art. I somliga familjer, så att säga, utträngde husfaderns individuella familj alla de öfriga. Husfadern dref sina yngre söner i viking men behöll den äldste hemma. Så uppkommo större jordpossessioner, s. k. gårdar. I andra däremot
