delades den patriarkala familjen i individuella familjer med särskild hushållning. Så uppkommo byar.
Härigenom banades väg för privat jordäganderätt af individuell art.
KAP. III.
De lokala småstaternas jordäganderätt.
Serien af personliga samhällen, ätter och ättförbund, upphörde att existera såsom stater och förbundsstater. De uppgingo i stater af lokal natur, härad, folkland och land. En enstaka ätt uppgick uti och bildade grundstommen till ett enstaka härad, såsom Värmland och Blekinge; ett ättförbund försvann på samma sätt uti ett folkland eller land, såsom Tiundaland och Västergötland. De ätter, som varit medlemmar af ett ättförbund, uppgingo däremot uti ett folklands eller lands underordnade kommuner (härad eller hundari). Ätterna försvunno dock icke alldeles spårlöst uti de lokala staterna. Under form af privaträttsliga samhällsföreningar fortlefde de ännu länge, först såsom korporationer eller skrån och sedan såsom släkter.
I sammanhang med denna utveckling uppgingo ätternas öfveräganderätt till deras landområden uti de lokala staternas öfveräganderätt till deras landområden.
De lokala staterna (härad, folkland och land) togo berörda jordäganderätt i arf efter de personliga staterna – en naturlig följd af de nybildade staternas universal-succession till de förutvarande staternas såväl rättigheter som skyldigheter.[1]
Medan alltså ättstaternas öfveräganderätt grundade sig på ett ursprungligt laga fång – en occupatio af en res nullius – grundade sig de lokala staternas på ett härledt laga fång, en successio.
I ena som andra fallet var rättigheten till sin natur af väsentligen enahanda beskaffenhet. Till sitt innehåll var den absolut; till sitt omfång omfattade den all till ett visst landområde hörande jord.
Det gäller nu att ådagalägga riktigheten häraf.
- ↑ Jmf. Holtzendorff: Den Europæiske Folkeret, öfversatt af F. Hagerup, s. 43 f.
