På Helsingelagens tid omfattade det Helsingland i inskränkt mening, Medelpad och Ångermanland samt »Uma ok Bygþa» och landet »norþan fore».
Helsinglands allmänning omfattade både vatten och land. Den var ock endast en. Någon fördelning af det gemensamma området emellan socknar eller andra samfälligheter omtalas icke.
Däremot bestod allmänningen (i betydelse af allt okultiveradt land) på Helsingelagens tid[1] af två skilda delar, »byamännens egen skog» och »allmänningen» i egentlig mening.
Till den förra tillade sig jordägarne uteslutande rätt. Intrång i annans rätt till skogsfång, jakt, fiske och vatten var belagdt med straff.[2] Och intaga å enskild mark fick icke göras utan jordägarens tillstånd.[3]
Gränserna skulle visas genom råmärken eller »minunge mæn», d. v. s. vittnen om urminnes häfd.[4]
Emellan inägojorden och byamännens egen skog var gränsen utmärkt genom hägnad. »Um akræ ok ængær skulu garþer wæræ. wighir ok wælförær. siunatum foræ botulfs mæssa».[5]
Till allmänningen i inskränkt mening hade däremot alla män, d. v. s. alla helsingar, eo ipso rätt, omfattande rätt till intagor, mulbete, slåtterlägenheter, skogsfångst, jakt, fiske m. m. Uttryckligen är väl detta endast sagdt om rätt till intäkt, men den större rätten torde väl i sig få anses innesluta jämväl de mindre.[6]
Beträffande omfånget af »byamännens egen skog» och »allmänningen», så var det förra på tvåfaldigt sätt bestämdt, nämligen dels generellt dels speciellt. Den allmänna regeln lyder sålunda: »sio liþer, ok a liþer. Þæt ær eghæn skogh byæmannæ ok ællær tilhællur»,[7] d. v. s. alla bergssluttningar mot älf och sjö äro »byamännens egen skog». Den speciella regeln däremot lyder, att »byamännens egen skog» sträckte sig en »styltingx rast» långt, räknadt från de vid sjö eller älfstränder belägna inägorna uppför dalarnas sluttande sidor.[8] Till förklaring häraf
