Wikisource

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/39

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
34

allmänning sträckte sig till den sålunda angifna gränsen. Detta kan man se af följande omständighet. Under Magnus Erikssons minderårighet vidtogos mera omfattande åtgärder för Västerbottens kolonisation. Flera af rikets stormän togo in land till mycket större omfång än Helsingelagen medgaf. Sålunda bildade ärkebiskop Olof, fogden Johan Ingemarsson samt Nils Fartiegnsson och Peter Unge ett slags jordbruksbolag för kolonisation af Lule älfdal.[1] Och en Nils Abjörnsson tog i besittning Pite älf »cum suis adiacencijs».[2] Då nu dessa ockupationer skedde »auctoritate regia», betraktade helsingarne dem såsom ingrepp i sin allmänningsrätt och protesterade, med påstående att Helsingland sträckte sig till Ule träsk, hvilket ansågs ligga i Finland[3] och just utgjorde ett af de i Helsingelagen upptagna gränsmärkena.

Ehuru allmänningen var gemensam för hela landskapet, tillade sig dock byar och socknar ett slags företrädesrätt till dem närmast omgifvande allmänningsdelar.

Sålunda berättas det, att Segerstad, Söderala och Hanabo socknar på förslag af ärkebiskopen Nils Allesson år 1302 anslogo ett skogsområde på Emorden till anläggning af härbärgen för resande. Socknemännen förbehöllo sig dock fortfarande rätt till fiske, mulbete och viss skogstäkt därå, medan nybyggarne förbjödos att utan tillstånd använda något af den utanför området varande gemensamma skogen.[4]

Huru obestämd denna företrädesrätt dock var, framgår däraf, att drotset Knut Jonsson förbjöd år 1326 inbyggarne i Alir, d. v. s. hela södra delen af det egentliga Helsingland, att oroa nybyggarne på Emorden.[5] Detsamma bestyrkes ock däraf, att »dannemän» från Baldernes, Segerstad, Söderala, Djupö, Mo, Giwurstad, Horg, Land och Vandasäter år 1324 bortgåfvo ett stycke allmänning vid Hanabo socken till Bergviks kapell.[6]

  1. ↑ Sv. Dipl. n:o 2606. Ang. Bergfalks a. a. s. 10 och Hjelmérus a. a. s. 50 citat af Peringsköld se Styffe: Grundregalerna s. 241 not. 4.
  2. ↑ Sv. Dipl. n:o 3134.
  3. ↑ Om belägenheten af Ule träsk se Schlyter: Jur. Afh. II s. 91 not.
  4. ↑ Styffe: Grundregalerna s. 234 o. Dipl. Svec. n:o 1377.
  5. ↑ Sv. Dipl. n:o 2551. Alir måste här fattas i sin vidsträcktare betydelse, enär till Alir i inskränkt mening endast hörde Norrala och Söderala men hvarken Segerstad eller Hanabo. Schlyter: Jur. Afh. II s. 89. Styffe: Grundregalerna s. 243.
  6. ↑ v. Dipl. n:o 2458.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Om_svensk_jordäganderätt.djvu/39&oldid=491619”