I öfverensstämmelse med hufvudregeln: »þæn agher watn sum land agher.»[1] var det vatten, som låg inom allmänningens gränser, samhällig egendom och det, som låg inom enskildes, privat egendom.
Härifrån gifves det dock ett undantag. Vissa vattenområden voro, ehuru helt och hållet belägna inom den privata jordäganderättens råmärken, samhällig egendom. Så var förhållandet med en tredjedel af de vattendrag, där s. k. allmanna leeþ framgick. Fanns ej allmän farled – »leþ meeþ skipi fara gönom at». »til hafs ok fra» – hade strandägarne rätt till halfva vattnet hvardera. Allmän led skulle anses framgå »a dypi» och utgöra »þriþiung» af vattnet. Sådan led skulle alltid lämnas »obygþer» Den som bröt häremot, måste taga bort byggnaden samt böta 3 marker till treskiftes.[2]
Att »allmanna leeþ» ansågs såsom en del af allmänningen kan man se af en jämförelse med uttrycket »allmænnings a» i Västgötalagen.
Förfoganderätten till vattenallmänningen har varit lika fri som till landallmänningen. Allmän farled har dock endast kunnat användas i öfverensstämmelse med därför afsedt ändamål.
Om vi nu öfvergå till Västmanland och Dalarne, anmärka vi först, att det förra befolkades genom utflyttning från Fjädrundaland och var ett folkland; det senare från Västmanland och var ett hundari.[3] Båda hade gemensam lag.[4] Intetdera torde vara så gammalt, att det bildat en själfständig stat med egen konung.[5] Däremot hafva de tillsammans utgjort en själfständig medlem af den medeltida förbundsstaten. Odlingens gång har i Västmanland varit från öster mot väster, längs Mälaren och uppför älfvarna, i Dalarne från söder mot norr, från Långheden uppför Dalälfvens och Siljans stränder. Häraf betingas allmänningarnas sträckning. Från den odlade bygden räknadt, torde de ursprungligen hafva erhållit det omfång, som motsvarade samhällets för handen varande och förutsedda framtida behof. Hvad som låg utanför var ödemark – en res nullius. Först sedan svenska förbundsstatens körning och Norges
