Att hägnad omkring betesmark ännu å västgötalagarnas tid ansågs såsom mycket ovanlig, kan man förstå däraf, att den som inhägnade dylik mark fick bära vedernamnet »grässparare».[1]
All jord utom hägnad var att anse som allmänning.
Förut är sagdt, att öfvergången från personligt till lokalt samhälle måste, hvad Västergötland angår, hafva skett så, att ett ättförbund ombildats till ett land. Till stöd härför må här anföras, att allmänningen ursprungligen varit en samt begränsad gent emot andra landskap tidigare, än häradsallmänningarna uppkommit. Om nämligen den hittills vanliga uppfattningen varit riktig, att en eller flera ätter bildat ett härad samt flera härad ett land, måste häradsallmänningarna vara ursprungligare än landsallmänningen. Men så är ingalunda fallet. Äldre Västgötalagen talar endast om »almænningær. aldræ grænnæ» eller »aldra götæ». Först yngre lagen och Lydekini excerpter känna beteckningarna »lanz æller hæraz allmenningi».[2] Af ett stadgande i äldre lagen kan man likväl se, att tvister om skogsfångst mellan härad redan då förekommit.[3]
Landsallmänningen eller »alla götars allmänning» var däremot långt tidigare till sina gränser bestämd, såsom man kan se af den vid V. G. L. fogade gränsförteckningen. Och som land och härad stodo till hvarandra i ungefär samma förhållande som stat och kommun i nutiden, förklaras ock regeln, att när land och härad kommit i delo med hvarandra om allmänning, landet ägde bestämma, huru mycket häradet skulle hafva.[4]
På grund af den ursprungliga enhetliga allmänningens naturliga läge samt den odlade bygdens utbredning uppkom först skillnaden emellan »alla götars» och »alla grannars» allmänning.
Den senare var den del af allmänningen, som låg närmast omkring byarna. På slättlandet, där odlingar lättast verkställdes och nya byar snabbast uppbyggdes, inkräktades allt mer och mer af allmänningen. Byarna gjorde anspråk på den kringliggande skogs- och betesmarken. Häfden gaf helgd åt anspråket. Och i öfverensstämmelse med en småningom uppkommen sedvanerätts regler tillätos byar och gårdar att här och hvar uppodla mellanliggande allmänningsområden. Efter hand undanträngdes sålunda den stora af alla götar innehafda
