götars» som å »alla grannars» mark.[1] Redan på yngre lagens tid kunde däremot grannarne förbjuda anläggningen å sin allmänning.[2]
Att viss allmänningsdel legat gemensam för flera byar kan man ock se af stadgandet, att »de byar, som äga skog sinsemellan oskiftad, äga däri hugga saklöst, så länge de åsämjas».[3]
Hvad dispositionsrätten till allmänningen angår, behöfva vi här endast vidröra den viktigaste befogenheten eller rätten att göra intaga.
Tydligtvis var intäktsrätten å byallmänning mera inskränkt än å allmänningen i öfrigt. Förut är sagdt, att endast innehaf af åttondedel af attung gaf rätt till intäkt å byaskogen. Men jämväl i detta fall var rätten icke ovillkorlig utan beroende af deras samtycke, som i byn ägde åttondedel af attung.[4]
Hvad allmänningen i öfrigt angår, innehåller ingendera af lagarna något allmänt stadgande, som vare sig förbjuder eller tillåter intäkt. Därför hafva några författare antagit, att rätten till nyodling varit fri.[5] Men detta torde ej vara med lag enligt.
Redan är anfördt, att rätten att anlägga vattenverk å hela allmänningen var enligt äldre lagen fri för hvar man, men enligt yngre lagen, i hvad det angick byallmänningen, beroende på byamännens samtycke. Utvecklingen gick sålunda från fri rätt till inskränkt rätt. Tillika är sagdt, att vattenrätten senare än rätten till land blef föremål för inskränkningar till förmån för enskild äganderätt.
Då nu den äldre lagen medgifver hvarje man rätt att bygga vattenverk hvar som helst å hela den ursprungliga allmänningen, men iakttager tystnad i afseende å rätt att göra intaga, torde detta icke kunna tolkas annorlunda än att menigheterna ville förbehålla sig rätt att vid förekommande fall pröfva, huruvida anläggning af nybygge kunde tillåtas eller icke.
Härmed öfverensstämmer stadgandet i de från omkring år 1300 härstammande Lydekini excerpter så lydande[6]: »Engin ma nocot takæ ellder vt giuæ af hæræz allmænning vtan als hæræz ſæmiu oc hæraz höfdingæ. – – Engin ma nokot lanz almenningi intakæ vtan alz lanz wilia oc lagmanz dom».
