Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/50

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
45

Då sålunda intäktsrätten redan på äldre Västgötalagens tid torde hafva varit beroende på tillstånd, finna vi vid en jämförelse med rätten till vattenbyggnad, att den fria intäktsrätten före västgötalagarnas tillkomst, i deras nuvarande skick väl måste hafva förefunnits, men redan vid tiden för berörda lagars upptecknande upphört.

Vändom oss till Östergötland.

Äfven här finna vi samma utveckling, som förut är sagdt.

Den privata jordäganderätten omfattade ursprungligen endast jord inom hägnad. Den samhälliga jordäganderätten utgjordes däremot af all jord utanför hägnad till landskapets yttergränser.

Detta kunna vi se af följande rättsregler. Hade by sträckt sina odlingar längre in på allmänningen, än den allmänna regeln högst tilläte, hade byn rätt att behålla detta, om laga häfd åkommit, men »alt þæt sum vtan ær garþ hans ok lagha hæfþ hans þæt ær almænningær».[1] Ville bönder mäta och dela by, skulle alla attungar läggas jämngoda både i åkrar och ängar »ok sua i garþum sum i akrum och ængium».[2] Samma gällde ock vid nybyggnad af by. Åker skulle läggas efter tomt och äng efter åker, och hägnad skulle ställas omkring äng.[3] Hump, som laga häfd åkommit och som var omgifven med hägnad, kunde icke brytas vid skifte.[4] Och afgärda by, som låg inom höga bys rågång utan egen rågång, och ej »til ha ok hamnu», hade ej rätt att värja mera, än den hade med »garþer gripit». Detsamma gällde ock för by, som var köpt af allmänningen.[5]

Till och med flera byar kunde ligga inom samma hägnad.[6]

Äfven i Östergötland låg härjämte hägnad omkring tomterna.[7]

Den ursprungligen enhetliga landallmänningen kom dock efter hand att delvis läggas under den odlade jordens värjo. Det uppkom en skillnad emellan »skoghær oskipter» samt »allmænningær».

  1. Ö. G. L. B. B. 28 § 2.
  2. Ibm. 6 pr.
  3. Ibm. 2 § 1.
  4. Ibm. 3 pr.
  5. Ibm. 28 § 5.
  6. Ö. G. L. B. B. 21 § 2.
  7. Ibm. 23.