Inom byamarkens område sökte sålunda byamännen tillägga sig uteslutande rätt. Men å andra sidan var nyttjanderätten därtill för byamännen gemensam. Ingen tilläts att inhägna något af den oskiftade marken eller upplåta någon del däraf till andra än byamän.[1]
Det som låg utanför den inhägnade och på en senare ståndpunkt utanför den oskiftade marken var på Gotland, liksom i öfriga landskap, allmänning.
Ehuru Gotlandslagen ingenstädes omtalar tillvaron af en allmänning, förutsättes den dock uti flera stadganden.
Sålunda heter det, att om två män tvista om skog, då skall man hafva tu vittnen, som äro grannar och kunna intyga gjordt arbete. Har någon om våren huggit och upplagt ved, eller klufvit och lagt på stubbe gärdsle, eller afhuggit och sammanburit grenar för torkning, då skall den hafva rätt till skogseffekterna, som medelst grannars vittnesbörd kan styrka, att han tillredt desamma.[2]
Tvisten afser tydligtvis icke mark utan bättre rätt till skogsprodukter.
Härmed öfverensstämmer följande rättsregel: Tager du annans ved eller gärdsle eller timmer i skogen, böte 6 öre, men om den andre har fört det till vägen, böte den som tager det 3 marker, såvida han icke lämnar sitt kvar.[3] Man jämföre härmed norsk rätt. Enligt norska lagen fingo timmer och bjälkar ligga kvar 12 månader i allmänningen. Bortförde annan dem, gjorde han sig saker till böter.[4]
Gotlandslagens bestämmelse hvilar otvifvelaktigt på förutsättningen af allmän rätt till skogshygge på en allmänning.
Härmed må jämföras följande lagbud: »Om odlad jord skall man ock hafva tu vittnen, släktvittnen ock arbetsvittnen, som kunna vitsorda tre års häfd. Arbetsvittne bäre de, som äga tillgränsande jord. Klandrar den som äger tillgränsande jord, då vittne de, som äga jord näst utanför. Släktvittne får ej den vara, som är närmare släkt än i fjärde led.»[5]
Äfven detta förutsätter tydligen tillvaron af en allmänning samt allmän intäktsrätt å densamma.
