Inom hägnad torde ursprungligen endast hafva legat åker och äng. Sedermera jämväl skog.
På Skånelagens tid åtnjöt skog inom hägnad lika rättsskydd som åker.[1]
Allt, som låg utom hägnaden, kallas däremot allmänning. Till de delar däraf, som lågo närmast byalagen, ansågo sig dock dessa hafva förmånsrätt. Rätten därtill var nämligen mera bestämd än till allmänningen i öfrigt. Ville någon af byamännen göra nyodling å denna del af allmänningen, men de öfriga icke, kunde han stämma de andra till härads- eller landstinget med yrkande om skifte. Kommo de senare då ej tillstädes för att skifta, hade den förre rätt att odla hvad han ville, utan att de andra vid senare skifte kunde afhända honom något.[2]
På en ren allmänningsrätt syftar däremot följande stadgande: »fæller man træ j almænningsscoghe, skeri af at baþum ændum þa a han at hauæ træ en dagh oc iamlingæ, liggiær træ længær, þa ær þæt ey hans længær, takær annær man þæt træ bort fore dagh oc iamlængæ gialde atær oc bötæ twa oræ».[3]
Hvad vattenallmänningen angår, intager Skånelagen en mycket ursprunglig ståndpunkt. Endast damfäst vatten var under enskild äganderätt. Allt annat vatten var allmänning, hvarhelst det än fanns. »Uatn hwært», heter det, »ey ser mæþ damme fæst þa ær almenning ofna hwas marco sum þæt ær allær liggier.»[4] Allmänningen sträckte sig t. o. m. till af högvatten öfverdränkta ängar och mader.[5]
Från Norge hafva kommit följande landsändar: det gamla Viken, Jämtland med Härjedalen samt Särna socken i Dalarne.
Med stöd af norska lagar finna vi, att äfven här den enskilda jordäganderätten ursprungligen varit inskränkt inom hägnad.
Men inom hägnad låg endast åker och äng. Sedermera tillades en del af den omgifvande allmänningen. »Ef þar er acr oc eng, oc garde um loket», säger äldre Gulatingsloven, »þa a hann sva langt fra garde sem hann ma kasta snidrli sinum».[6]