Enligt äldre Frostatingsloven[1] och Nyere Landsloven[2] skulle nybyggaren »verpa garði», d. v. s. upprätta gärdesgård, inom 12 månader. Sedan hade han rätt till »snidilsverp i fra garði allstaðar till garðs ser».
All annan mark var allmänning. Angående nyttjanderätten är stadgadt sålunda: »Hverr maðr scal neyta vatz oc viðar i almenningi. Sinn almenning scal hverr hava sem at fyrnsku hever haft».[3] I andra lagar var allmänningsrätten närmare bestämd sålunda, att den omfattade rätt att hugga bjälkar och timmer, att bruka fiskevatten, att anlägga säterhyddor på fjällbetena samt att tillgodogöra sig slåtterlägenheter.[4]
Såsom en för det nuvarande Sveriges alla landskap gemensam regel torde vi på grund af föregående utredning kunna säga, att den enskilde jordäganderätten ursprungligen endast omfattat kultiverad jord inom hägnad.[5] samt att den samhälliga jordäganderätten omfattat all okultiverad mark, ehuru ägarne af den kultiverade jorden tidigt tillagt sig en viss företrädesrätt till närbelägen okultiverad jord.
Hvad särskildt vattenallmänningen angår, har den till en början omfattat allt vatten. Därefter har så kalladt damfästvatten,[6] d. v. s. genom mänskligt arbete afstängda vattenområden, kommit under särskild rätt. Slutligen har rätten till vatten utsträckts till samma omfattning som rätten till land, med undantag dock af vissa vattendrag eller delar af vattendrag, som oafsedt belägenheten alltid varit allmänning.
Såsom en naturlig följd af det sagda framgår, att allmänningarna till den del de tagits i anspråk för tillgodogörande af berg eller stenarter samt mineral brukats i öfverensstämmelse med de för allmänningen i öfrigt gällande regler. Bearbetande af mineralfyndigheter har alltså ursprungligen varit allmän, hvarje samhällsmedlem tillkommande rätt.
