Västerbottens kolonisering. Helsingland gjorde visserligen anspråk på äganderätten till landet, men anspråket underkändes, och domsrätten öfver nybyggarne skulle utöfvas af konungens fogdar. Enligt K. Br. till invånarne i Alir (södra delen af Helsingland) den 5 jan. 1326 tillade sig konungen äganderätten till hela Ödemorden.[1] Den 29 april 1334 förordnade Magnus Eriksson, att odlingsbara lägenheter å enskild mark finge upptagas af hvem som helst, därest ej ägarne ville eller kunde bruka dem. Och medelst K. Br. den 16 jan. 1411 förordnades om en slags afvittring, enligt hvilken jordägarne skulle erhålla husbehofsskog enligt uppskattning af en tolfmannanämnd, men det öfriga indelas till nybyggen.[2]
Gustaf Vasa tog steget fullt ut. Såsom en allmän rättsgrundsats gjorde han gällande, att all okultiverad mark tillhörde kronan.
Denna grundsats uttalades i dessa ordalag: »Alla sådana ägor, som obyggda ligga, höra Gud, konungen och Sveriges krona till».[3]
Hvad med »obyggda» ägor förstods framgår tydligt af samma bref, hvari berörda rättsprincip uttalades. Medelst uttalande af denna grundsats åsyftade konungen dels att förhindra, att enskilda personer tillägnade sig den okultiverade marken vidare än deras husbehof kräfde, dels att å återstoden medgifva fri och obehindrad intäktsrätt för hvarje man. Skyddade för annans intrång förklarades endast böndernas »bolstädher, engier eller fäbett». Å all annan mark, som bönderna »förmene sig wara ägende» till, men »ther the dog hwarcken rett eller skiäll till haffue», ägde hvar fattig man göra nyodling, »så hwarcken socknar, bygdelag, enslige gårder eller annan bygd» ägde rätt förhindra det.
I senare tid har det väl påståtts, att detta konungens anspråk å all okultiverad jord endast skulle vara ett utslag af några tyska rådgifvares inverkan.
Men huru liten betydelse ett dylikt påstående kan hafva, torde redan inses däraf, att konungarne långt före Gustaf Vasa, såsom förut påpekats, gjort detsamma gällande i Bergslagen, Norrland och Finland.
