förvärfsgrunden eller, såsom vi med svensk terminologi skulle säga, det ursprungligaste laga fånget till all privat äganderätt förklaras nämligen bestå uti en occupatio af en res nullius.[1]
Då detta laga fång utan tvifvel ger en logiskt riktig förklaringsgrund till den absoluta äganderätts-teorien, hafva vi alltså just anknutit våra undersökningar till förekomsten eller icke förekomsten uti vår rätt af en occupatio af en res nullius såsom ursprungligt laga fång till jord. Grundar sig alltså den privata jordäganderätten på en occupatio at en res nullius, är definitionen på den absoluta jordäganderätten riktig; i annat fall oriktig.
Såsom af vår framställning skall framgå, är förklaringsgrunden till det absoluta jordäganderättsbegreppet icke med verkligheten öfverensstämmande. Grundvalen för den privata jordegendomen har aldrig varit och är icke heller en res nullius utan en res communis, och den ursprungligaste förvärfsgrunden har icke varit eller är en occupatio utan, hvad kultiverad jord angår, en specifikation och, hvad däremot okultiverad jord angår, en statens förläning. Men häraf följer åter, såsom närmare skall utvecklas, att den privata jordäganderätten hvarken varit eller är eller, rent teoretiskt sedt, någonsin kan vara oinskränkt eller absolut utan varit, är och måste vara i sig själf inskränkt och relativ.
KAP. I.
Öfversikt af den svenska riksbyggnadens historia.
Alldenstund hvarje stats egendomsordning står i ett mycket nära samband med samma stats allmänna byggnad, är det nödigt att här gifva en öfversiktlig framställning såväl af de statsformer, som föregått den nuvarande riksenheten, som ock den utvecklingsprocess, hvaraf samma riksenhet är en slutprodukt.
De statsformer, som utgjort materialet för den nuvarande svenska riksbyggnaden, hafva varit antingen enkla: ätter, härad,
- ↑ Botin: Beskrifning om svenska hemman och jordagods, I, s. 15.
Bergfalk: Om svenska jordens beskattning. s. 1 ff.
Hammarskjöld: a. a., s. 7.
Nyström: Beskrifning om svenska hemman, s. 35.
Liljenstrand: De nordiska byggningabalkarne, s. 82.
