Härtill anknöt sig den senare rättsutvecklingen.
Den första författning, som gifver upplysning härom, är ett K. Bref af den 13 april 1537 till inbyggarne i Småland angående förbud att föröda kronans ek- eller bokskogar eller att på dem anlägga torp utan tillstånd eller bevisliga äldre rättigheter. Det har visserligen påståtts, att denna liksom senare författningar i samma ämne endast skulle afse kronans skogar och icke enskildes,[1] men en mera ingående undersökning torde gifva ett annat resultat.
Föremålet för ifrågavarande författning kallas »Wor och Cronones almenningz böke och Ekeskogh vdij Smålandh ock besynnerlige vtij Konnge herrade». Allmänningen kallas »Wor och Cronones». Men hvad menas med »almennigz böke och Ekeskogh»? Såsom vi veta af det föregående, hade konungen under medeltiden ingen annan egendom än kronogodsen och en tredjedel af allmänningarna. Att förbudet icke endast gällde den å kronogodsen växande ek- och bokskogen kan man se af uttrycket »almenningz böke och Ekeskogh». Den afsåg således jämväl allmänningarnas skog. Men månne den inskränkte sig till konungens »tridjung?» Intet antyder detta. Tvärtom heter det i slutet af förordningen: »Och anname wij her medt all Ekeskog Bökeskog – – – wdij wort besynnerligit hegn och frijdh». Så förbjudes »aedle eller vedle, präster bönder eller andre» att hugga slik skog vid bot af »lxxx march dansca för hvart trä felt bliffver», och den, som gör intaga på allmännings ek- eller bokskog skall straffas såsom »för annat woldzwerke epter Sverigis lag». Författningen måste sålunda afse all ek- och bokskog på allmänningarna. Men månne icke också uttrycket »all Ekeskog Bökeskog» afser jämväl dylik skog på okultiverad mark i enskild ägo? Om så icke vore förhållandet, hvarföre skulle då förordningen innehålla ett speciellt stadgande för dylik jord?
De, som förmena sig hafva någon rätt till gods, gårdar, torp eller torpställen, »som slige bärande skoger tillyde, heter det, skola lathe koma swin ther jn opå och sedan vpbäre ther vtaff allone flesk, som thet siig bör, och effter som hvar och en i skogen är egende tiil, thet han mett rå och rör effter Sverigis lag bewise kan och icke mere».
- ↑ Linde: a. a. 95–96.
