I Skåne har dock en s. k. ollongärdsafgift upptagits ännu på 1700-talet.[1]
Slutligen vilja vi till bestyrkande af statens äganderätt till all okultiverad mark anföra, att ofta inga gränser funnos emellan allmänningarna och de enskildes mark, hvaraf alltså följer, att allmänningen sträckte sig till den kultiverade jordens gränser.
Man har uppdelat allmänningar uti lands-, härads-, socken- och byallmänningar, hvilket förutsätter bestämda gränser emellan dessa olika slag af samfälligheter. Om vi nu här lämna å sido lands- och häradsallmänningarna, hvilka vi antaga vara delvis bestämda hvad södra och mellersta Sverige angår redan under medeltiden, finna vi, att uppdelningen af dessa allmänningar emellan socknar och byar samt enstaka gårdar efter hand försiggått ända in i senaste tider.
Häradets hela okultiverade mark har ursprungligen legat i ett sammanhang, endast afbruten af odlade ägor. På de delar däraf, som lågo den odlade jorden närmast, gjorde de enskilda jordägarne anspråk, hvilket ock småningom synes hafva blifvit å marken begränsadt och laghäfdadt.
Till stöd härför må anföras, att det är fullt bevisligt, att delar af häradsallmänningar under nyare tider t. o. m. i södra Sverige legat gemensamma för hela grupper af byar och enstaka gårdar samt jämväl för en eller flera socknar.
Så var t. ex. fallet med Rådaås i Västergötland under medeltiden och hela 1500-talet.
Såsom en »uhrminnes allmänning» har denna nyttjats af ett angifvet antal närliggande hemman och gårdar. Ehuru åsen år 1607 uppgifves hafva blifvit »på laga ting uthi höge herrars och menige mäns närvaro offentligen lyst i helgd och Kyrkian (i Råda) tillkendh uthan någons gensago», har likväl samma grupp af fastigheter nyttjat skogen på densamma ända till 1661, då genom laga dom det gjorda yrkandet om allmänningsrätt för intressenterna underkändes, allt bygge i skogen förbjöds, utom för Ågårdens säteri, samt Råda kyrka förklarades för »domina».[2]
Åsens utsträckning kunde ej bestämmas, emedan somliga af intressenterna »föreburo sigh ingen skilnad emellan sine Gårdar och honom hafua».
