Tydligast skall detta framgå af en jämförelse med samma rättsutveckling uti våra grannland Danmark och Norge, hvartill vi härjämte föranledas däraf, att vissa delar af det nuvarande Sverige varit lemmar i dessa länders rättsordning.
Det är redan sagdt, att samhällsbildningen i Danmark och Norge företett samma utvecklingsskeden som i Sverige, men medan statens öfveräganderätt till jord samtidigt åtföljt och afspeglat de på hvarje tid förhärskande statsformerna, har samma öfveräganderätt i våra grannland utvecklats visserligen snabbare men också mera abnormt.
Denna olikhet i rättsutvecklingen har sin upprinnelse vid förbundsstatens uppkomst.
Medan förbundsstaten i Sverige ursprungligen endast hade äganderätt till Uppsala-templets egendom – »Uppsala öd» – lade den danska och norska förbundsstatens grundläggare – i Danmark enligt sagan Gorm den gamle och i Norge Harald Hårfager – med en gång äganderätten till all odisponerad mark inom förbundsstatens särskilda och i öfrigt själfständiga småstater till sitt »konunglef», d. v. s. den för konungens underhåll anslagna egendomen.
Därför var det en i dessa länder under hela medeltiden proklamerad och tillämpad rättsgrundsats, att »kungen äger, hvad ingen äger».[1]
Man märke skillnaden mellan förhållandena i Sverige och ofvan anförda. I Sverige voro under medeltidens förbundsstat småstaterna ägare till den odisponerade marken, från början helt och hållet och sedermera delvis, ända tills den utslocknade och samtidigt med förbundsstaten själf uppgick i helstaten. I Danmark och Norge voro däremot förbundsstaterna genom sina representanter, konungarne, från början ägare till sådan mark. Af detta förhållande torde man få en föreställning om hvad man under medeltiden förstått med regalrätt. Härmed torde hafva menats den egendom, som förbundsstatens konung, i egenskap af förbundsstatens representant, ägt att förvalta. Den egendom, konungen personligen ägde, kallades åter i Sverige »Arf och Eget», i Danmark »patrimonium».
Regalrätten hade därför olika omfattning i de tre skandinaviska länderna. Medan den i Sverige endast omfattade »Uppsala öd» jämte för medeltidens senare del en tredjedel af
- ↑ Steenstrup a. a. s. 334.
