Steenstrup anför flera exempel härpå, såsom då t. ex. Falsterbo fyr 1221 erhöll af kung Valdemar tillåtelse till fritt hygge i skogarna däromkring.
Att likväl menigheterna fortfarande ansågo sig såsom ägare till skogen kan man se utaf de löften, som konungarne upprepade gånger måste afgifva att icke kränka äganderätten till skogarna. »I Abels förordning 1251 § 6 nämnes bland de orättfärdigheter, som skulle afskaffas, detta, att konungarne låta hugga i enskildes skogar. Enligt Erik Menveds Priv. för Skåne 1317 § 4 får konungen icke låta hugga i någon enskild mans skog utan ägarens vilja, och efter handfästningen af 1326 § 33, skall konungen såväl som enhvar annan, hvad stånd han än må tillhöra, lika så litet vara berättigad att fiska i annan mans fiskevatten som att hugga skog utan ägarens vilja»
För Norges del berättas visserligen, att Håkon den gode återställde böndernas odalrätt. Men äganderätten till allmänningarna synes fortfarande hafva tillkommit konungen.
Sålunda innehålla rättsböckerna bestämmelser, att konungen hade rätt till böter för brott, som begingos på allmänningarna, samt till grundäganderätt till nybyggen å desamma.
I sistberörda hänseende stadgar äldre Gulathingsloven: »En ef bygd gerizt i almenningi þa a konongr». Något uttryckligt tillstånd synes dock icke hafva erfordrats enligt denna lag men väl enligt äldre Frostathingsloven och Nyere Landsloven. De stadga nämligen, att konungen må bygga allmänning åt hvem han vill, och om någon sår i allmänning utan konungens lof, äge konungen både korn och hö.[1]
Svenska statens öfveräganderätt till de forna danska och norska landsändarna grundades ändtligen genom de olika fredsslut, hvarigenom Sverige förvärfvade desamma.
- ↑ Kap. XIV: 8 o. Landsleiebalk k. 62.
